Tänk på hur du går!

För många är promenerandet ett konglomerat av sekulära riter: söndagspromenaden, de dagliga hundpromenaderna, semestervandringen, höstens svamputflykter strukturerar livet och ger den högre mening som följer av upprepningen. På bilden mor med vuxen son på promenad i svensk förortsmiljö. Bild: Barbro Wickström

De flesta går och går utan att skänka det många tankar. Den målmedvetna gången till jobbet, söndagspromenaden i skogen, grupptillhörighetens taktfasta marsch, turistens släntrande mellan sevärdheter – alla gångarter har sin egen särart. Folkloristen Susanne Österlund-Pötzsch skriver om dem i en studie som hade förtjänat en förlagsredaktörs omsorger.

Sakprosa

Susanne Österlund-Pötzsch

Gångstilar och gångarter. Rum, rytm och rörelse till fots

Illustrerad

Makadam förlag 2018

Att gå är en central aktivitet i många människors liv, till den grad att man kanske inte i vardagslag ägnar den så många tankar. Men det finns många slags gående, många livssituationer där det praktiseras i olika syfte. Den målmedvetna gången till jobbet, söndagspromenaden i skogen, grupptillhörighetens taktfasta marsch, turistens släntrande mellan sevärdheter. Gåendet har länge varit föremål för skribenters och kulturforskares intresse vilket lett till en flod av böcker. En av dem är den finlanssvenska folkloristen Susanne Österlund-Pötzsch undersökning Gångstilar och gångarter. Rum, rytm och rörelse till fots.

Gåendet är mångtydigt. En klassmarkör har det alltid varit. Länge var det de fattiga som gick, och de hade en avsikt med det som oftast hörde ihop med försörjningen. De rika red eller åkte i vagn. När de förmögna småningom började röra på sig skedde det lättjefullt inom hägn: trädgårdar, parker, kurorter. Att komma i svettning ansågs ohälsosamt för överklassen. Å andra sidan kunde långsamheten också vara subversiv. Flanören drev omkring i den hektiska storstaden, insisterande på sitt eget tempo. Under 1800-talet började konstnärer och skribenter röra sig i naturen utan andra skäl än att ta emot de sinnesintryck och tankeimpulser den kunde erbjuda, i opposition mot industrialismens nyttosamhälle.

Sekulära riter

Promenerande för nöjes skull hör ihop med urbanisering och arbete som inte är fysiskt ansträngande. Det är alltså naturligt att vi upplevt en vandringsboom efter andra världskriget. Till det bästa i Österlund-Pötzsch bok hör hennes intervjuer men vanliga promenerare som berättar hur de går, i vilka sammanhang, vad de tänker på, om de vill ha sällskap och mycket annat. För många är promenerandet ett konglomerat av sekulära riter: söndagspromenaden, de dagliga hundpromenaderna, semestervandringen, höstens svamputflykter strukturerar livet och ger den högre mening som följer av upprepningen. Samtidigt finns ett samhälleligt uppifrånperspektiv: att medborgarna rör på sig är bra för folkhälsan. De bör alltså ända från skolåldern uppmuntras till det.

Eftersom vi lever i kapitalismen har kommodifieringen av vandrandet småningom blivit allt viktigare. Det finns så mycket man kan sälja som knyter an till den enkla akten att sätta den ena foten framför den andra: skor, kläder, ryggsäckar, gångstavar, resor till nära och framför allt fjärran.

Gångstilar och gångarter snuddar många gånger vid kommersialiseringen av vandrandet men tar tyvärr aldrig något samlat grepp på ämnet. Bokens största brist är just avsaknaden av koncentrerade genomgångar av olika teman. I stället är upprepningarna många, tyvärr utan att alltid leda till fördjupningar. Det här verkar bero på att boken byggs upp av många fristående, mer eller mindre akademiska föredrag och uppsatser som utan tillräcklig bearbetning slagits samman.

En särskild förkärlek hyser Österlund-Pötzsch för pilgrimsvandringar, kyrkans försök att med hänvisning till gamla traditioner visa närvaro genom kollektiva promenader i sällskap av en präst. Deltagarna verkar mest intresserade av att stressa av och banta men boken ger ändå tänkvärda antydningar om förbindelserna mellan historiskt intresse, andakt och idrottsprestationer (de två senare hör ju intimt ihop i länder som Finland och Norge som båda behandlas).

Trappor

Boken tangerar intressanta ämnen av vitt skilda slag, som utrymmet för kvinnor i urbana miljöer, det naturliga sambandet mellan att gå och att minnas och trappan som miljö. Alla kunde ha utvidgats – det är till exempel synd att Österlund-Pötzsch visar bara ett begränsat intresse för gåendet i konsten och litteraturen. Tänk på luffarmotivet, som ju är centralt i svensk litteratur från Älgskyttarna till Rasmus på luffen. Vissa saker kunde å andra sidan ha strukits, som det i det här sammanhanget perifera kapitlet om insamling av folklore i Svenskfinland.

Kort sagt förefaller det mig alltså som om Susanne Österlund-Pötzsch sitter på mycket kunskaper om ett bra ämne som borde finna en bättre form. En aktiv förlagsredaktör vore också bra: Gångstilar och gångarter saknar register och språket borde ha granskats.

Michel Ekman Litteraturkritiker

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning