Många kämpar för att bli accepterade i Finland

Hur vi åstadkommer ett välkomnade samhällsklimat är tusen dollars-frågan i en tid där fler och fler individer känner utanförskap och ensamhet.

Stundvis inges jag verkligen hopp om att vi människor kan vara med och förbättra världen. Det krävs mod, självreflektion och nya tankemönster.

I unga år, jag var troligtvis på lågstadiets första klasser, grundades en flyktingförläggning alldeles i närheten av mitt hem. Min första tanke när jag såg alla barnen var: ja, en massa lekkompisar! Mina två bästisar blev en somalisk flicka och en flicka och dennes syskonskara som flytt kriget i Kosovo. Mina båda vänner kom från muslimska familjer. Flyktingförläggningen var en spännande värld i mina ögon, jag fick känna nya dofter, smaka mat som jag aldrig ätit förr och såg människor som klädde sig helt annorlunda än ortsborna i denna lilla kommun. Det mest speciella i klädseln för mig var att männen bar långa kaftaner.

År 2021 bor mina två bästisar fortsättningsvis kvar i Finland och har klarat sig väldigt bra. Men detta är inte hela bilden. Enligt diskrimineringsombudsmannens rapport, har många unga handletts att söka in på utbildningar där personen får ett yrke som hör till de lågavlönade branscherna. Många har utsatts för diskriminering och rasism som barn, blivit hotade och utsatta för våld på grund av rasism och känner sig därför inte som en del av det finländska samhället.

Det finländska samhället har många goda anledningar att välkomna, anställa och acceptera till fullo den som vid första anblick kan ses som den andre. Personer som har en funktionsvariation, adopterade individer, infödda finländare med rötter utanför Finland, nyinflyttade, personer som gått sin utbildning utomlands, flyktingar: det är många individer som kämpar för att bli accepterade i Finland. Hur vi åstadkommer ett välkomnade samhällsklimat är tusen dollars-frågan i en tid där fler och fler individer känner utanförskap och ensamhet. Ju längre ifrån varandra vi kommer, desto mer egalt blir det hur det går för den andre.

Anekdotiskt kunde vi tänka oss det finländska samhället som ett blombord. På blombordet står olika slags växter i krukor. Vi försöker se till att vattna och visa omsorg om växterna. Men ändå mår en del av växterna urdåligt, vi har kanske inte ens förstått vad det är vi gör fel. "Den växten är nog bara så svår att vårda", "den är lite annorlunda" eller "den har inte ambitioner att blomma" kan man kanske lätt tänka.

Men kanske det är något vi själva gör fel. Har vi kollat att blomfatet inte läcker? Har vi själva haft det kämpigt och kontrat med "att vi sannerligen själva haft kraften att ta oss ut ur det". Kanske vi har glömt att prata med grönväxten och de facto fokuserat på svårigheter i stället för möjligheter? Kanske vi inte diskriminerat med våra ord, men nog indirekt bidragit till att osynliggöra den andre genom att undvika ett genuint möte.

Jag tänker mig att det är lika med oss människor och samhället som med blombordet. Det behövs tid, öppen kommunikation och nyfikenhet. Vi måste även reflektera över hur vi själva gör och tänker. Ifall vi inser att vi har en del fördomar och förutfattade meningar kan vi besluta oss för att det är dags att byta ut våra trasiga blomfat till något nytt, helt och bättre: då kan en bättre morgondag bli verklighet. En dag, då alla räknas som en fullvärdig del av det finländska samhället.

Elina Sagne-Ollikainen, Helsingfors

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Akademen - en modern klassiker

Mer läsning