Många hoppas att Biden sätter ner foten på dagens möte

Inför toppmötet är förväntningarna på Joe Biden stora. Bild: Wilfred Hildonen

Toppmötet mellan presidenterna Joe Biden och Vladimir Putin i Genève väntas inte ge nämnbara resultat. Kanske man inte kommer överens om annat än att fortsätta dialogen.

Signalerna och aktionerna särskilt från rysk sida månaderna före mötet har ansträngt relationerna så att situationen börjar bli direkt farlig. Därför hoppas man på många håll att president Joe Biden sätter ned foten för att markera. De teman som lyfts fram i offentligheten handlar främst om global regelbaserad säkerhet, rustningskontroll och människorättsfrågor.

Inför en internationell publik i S:t Petersburg den 4 juni lät president Vladimir Putin förstå att Ryssland inte har något otalt med USA. Bara på en övergripande punkt var man oense: "deras (läs USA:s) önskan att förhindra Rysslands utveckling".

Ordet utveckling är nyspråk. Rysslands demokrati är satt ur funktion. Oppositionens möjligheter att verka har slagits ned brutalt, likaså det fria ordet. Medborgarorganisationer ses som utländska agenter eller extremiströrelser och förbjuds. Putins främsta inrikespolitiska hot, Aleksej Navalnyjs antikorruptionsstiftelse fick det domstolsbeskedet den 9 juni. De som tillhör dylika nätverk är inte längre valbara.

Närmare hälften av yngre ryska medborgare vill inte längre bo kvar i landet. Nästa steg kanske då blir att Kreml stänger gränserna för sina egna medborgare.

I relationerna till forna sovjetrepubliker eftersträvar Ryssland full kontroll. Vid Sovjetunionens sönderfall blev länderna självständiga och deras suveränitet erkändes av alla. Det är ett tillstånd som Moskva i dag bestrider. Man anser att dessa länder egentligen tillhör Ryssland. Vid mötet med organisationskommittén Rysk seger (Pobeda) den 20 maj sa Putin: "Alla vill hugga tänderna i Ryssland och slita loss bitar av Ryssland. Men var och en som försöker ska veta att vi då kommer att slå ut tänderna på dem så att de ingenting längre har att bita med."

Dylik retorik är obegriplig. För 80 år sedan hade Sovjet och Tyskland laddat upp miljonarméer mot varandra vid sina gränser. I dag har Nato inga sådana markstyrkor alls. Att man med sina ynkligt små styrkor skulle gå till offensiv mot Ryssland är en absurd tanke både politiskt och militärt. Då ryska försvarsministern Sergej Sjoigu motiverade den massiva ryska militära uppladdningen till Ukrainas gräns med hotet från väst, imponerades många av hans pokeransikte.

Från ett storryskt perspektiv är retoriken mer begriplig. Att använda militära maktmedel mot de trilskande inom den intressesfär man själv definierat har långa traditioner. Tänk på Berlin 1953, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1979, Tjetjenienkrigen på 1990-talet, Georgien 2008, Ukraina 2014. Listan kunde göras längre.

Under Putins egid har man själv slitit loss bitar från andra länders territorier, som i Georgien, Moldova och Ukraina. Det "brott" de ska bestraffas för består i deras rätt, garanterad redan i slutdokumentet från säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975, att själva som suveräna stater få välja sin väg. Och valet – integration med väst – är oacceptabelt för Moskva.

Det folkliga stödet för en liknande politisk inriktning är starkt även i Belarus, men har slagits ned med hård hand. Aleksandr Lukasjenko skulle knappast ha förmått klamra sig fast vid makten förra hösten utan stort ryskt bistånd. Att förlora Belarus hade varit katastrofalt för Ryssland och därför agerade man snabbt och beslutsamt. Man tog direkt kontrollen över maktapparaten och statsmedierna. Säkerhetstjänsten KGB i Belarus är i praktiken integrerad med ryska FSB. Bättre att ha Lukasjenko kvar som en marionett i Minsk – det var det pris han fick betala – än som en ny Viktor Janukovytj i exil i Ryssland. Den vidriga Ryanair-incidenten skulle KGB knappast ha genomfört på egen hand.

Den militära hotbilden mot Ukraina har därmed förvärrats markant. Ett tvåfrontskrig klarar landet inte av. Håll alltså ett öga på augusti och september då Europa semestrar och Ryssland ska hålla sin storövning Zapad-2021. Försvarsminister Sjoigu meddelade för övrigt den 31 maj att Ryssland ställer upp 20 nya taktiska formationer (divisioner och brigader) och militära enheter (regementen) i Västra militärdistriktet. Orsaken var att "våra kolleger i väst raserar den globala världsordningen med sina aktioner och vi tvingas till motåtgärder". Ekon från Mainilaskotten?

Inför toppmötet är förväntningarna på Joe Biden stora. Han har mycket att förvalta, främst att stå upp för säkerhetsordningen. Biden kanske kommer att agera mer likt Ronald Reagan än Barack Obama, vars politik misslyckades då Ryssland vägrade samarbeta. Till slut lämnade den frustrerade Obama Ryssland åt sitt öde, kallade landet för en medelstor regional makt och vände blicken mot Kina.

Bidens största prioritet är självfallet inrikespolitiken, men flera decennier som senator och långvarig ordförande för senatens utrikesutskott har gett honom gedigen utrikespolitisk erfarenhet och kompetens. Hans första utrikespolitiska markering är att återställa förtroendet till "friends and allies" inte minst i Europa. Den nya Atlantdeklarationen med Britannien är välkommen. Men även hans stora utrikespolitiska fokus är Kina.

Man vet inte särskilt mycket om förberedelserna för toppmötet, men mycket talar för att Henry Kissinger, 98, kan ha använts som kommunikator. Denne och Putin har ett förtroendefullt förhållande sedan tidigt 1990-tal då han verkade som den senares geopolitiska "mentor", ibland diskret i Finland. Att kommunikationen alltjämt fungerar bekräftade Kissinger i en podcast-intervju för The Economist i april. Det budskap som han då framförde var att en rysk militär eskalering i Ukraina skulle obönhörligen leda till ett andra kallt krig.

Rysslands har inte resurser för en dylik kraftmätning, men nog Kina. Det finns alltså motiv för seriösa samtal både på bilateral och på multilateral basis. På kärnvapenområdet känner sig Putin stark, men det är övergående eftersom USA till slut beslutat genomföra ett ambitiöst moderniseringsprogram. De projekterade kostnaderna är enorma, men Biden backar inte utan fortsätter där Donald Trump slutade. Ryssland ska inte tillåtas utpressa USA eller dess allierade.

Avsikten är att få Ryssland till förhandlingsbordet och då är det inte bara strategiska kärnvapen utan alla kärnvapen som ska stå på agendan. Även andra kärnvapenstater kan efter hand ansluta sig, eftersom ingen vinner på en ohejdad upprustning.

Stefan Forss

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Finland behöver Östersjön – vi kan och ska ännu rädda den

Mer läsning