Män som förklarar

Bild: Tor Wennström

Ofta görs förklarandet i all välmening. Ofta är det män som ska förklara. Men nästan alltid är syftet mer eller mindre självförhärligande på bekostnad av andra.

Sedan 2008 har fenomenet ett namn – mansplaining. Ursprunget brukar tillskrivas den amerikanska journalisten Rebecca Solnit som i essän Men Explain Things To Me berättar att hon på ett party träffat på en man som ville rekommendera en viktig bok åt henne om Eadweard Muybridge.

Trots att hon försökte förklara för honom att det var hon som hade skrivit boken om Eadweard Muybridge så ville han inte lyssna.

Ganska snart började begreppet spridas i den feministiska bloggosfären som ett smidigt sätt att beskriva hur män osynliggör kvinnor, eller hur män tror att kvinnor har mindre kunskap och kunnande. Mansplaining är en ihopslagning av de engelska orden för man och explain (man och förklara) och har till och med letat sig in i ordböckerna.

Så vad händer då det svenska fackförbundet Unionen startar en telefonjour för att uppmärksamma härskartekniker på arbetsplatsen och kallar den för "mansplainingakuten"? Jo, den blir mansplainad. Förutom många samtal från kvinnor som känner sig överkörda av gubbiga chefer eller utfrysta från aktiviteter där killarna bara bjuder varandra, så kom samtal från män som vill prata mansplaining.

Till tidningen Arbetsvärlden berättar Seher Yilmaz, ordförande för Rättviseförmedlingen, att "Män ringer in och pratar väldigt, väldigt länge". Samtalen kom nästan uteslutande från män, som vill berätta varför mansplaining är dåligt som begrepp och hur Unionen skulle göra i stället.

Kampanjen som bara var i gång en vecka blev också utsatt för massiv kritik som sexistisk (mot män) men uppmärksammades även i internationella medier som New York Times och The Independent.

Som man är det inte svårt att rodna inför mansplaining. Det känns träffsäkert, inte bara på en själv utan på många av ens vänner. Tricket enligt Mansplainingakuten är att inte bara prata utan även att lyssna.

Samtidigt finns det en trend just nu där allt som har med manlighet är lovligt villebråd för förlöjligande, särskilt med prefixet "man". Hört talas om "manspread"? Det faktum att många män skrevar på bussar och i tv-soffor. En rolig krönika av Andrev Walden försökte räkna ut det svenska rekordet i manspread och där finalisterna var Zlatan och Patrik Sjöberg.

Själv har jag svårt numera att inte tänka mansplaining varje gång jag läser något av Jan Guillou.

Kritiker till mansplaining brukar lyfta fram att fenomenet inte bara är förbehållet män. Många kvinnor gör det också. Kanske är det mer ett personlighetsdrag än genusdrivet?

Och om sanningen ska fram så har jag stött på en kvinnlig motsvarighet bland kollegor vid kaffeautomater, vänner på stan och sent på partyn. Kvinnor som ska förklara feminism för mig och varför jag inte är tillräckligt renlärigt feministisk. Det räcker inte med att säga saker som att man tror på jämställdhet och att det finns en strukturell underordning av kvinnor i samhället. När de inte vill lyssna utan gärna tar en i upptuktelse (hur behövligt det än är) så gör de sig skyldiga till samma företeelse.

Låt oss kalla det "femsplaining" i rättvisans namn.

Peter Al Fakir Journalist bosatt i Stockholm.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00