Män som bygger och river Vanda

I en påhittad stadsdel strax norr om Rödsand och Björkby görs ett oväntat fynd vid ett rivningshus. J. P. Pulkkinen har skrivit en kriminalroman om tillväxtens våld.

Kriminalroman

J. P. Pulkkinen

Sinisiipi

Teos 2018

Inte ofta tänker jag på Vanda, trots att jag växte upp i nordöstra Helsingfors alldeles nära kommungränsen. Och trots att min farmors släkt är från Brutuby, Övitsböle, i Helsinge socken som på 70-talet blev Vanda köping och i dag är Vanda stad.

Sällan läser jag heller numera kriminalromaner, för de handlar alltför ofta om sadistiska psykopatgenier, nånting med hackers eller megalomaniska konspirationsteorier och lyckas både förvirra och tråka ut mig på en gång.

Men nu! J. P. Pulkkinen, kulturjournalist och författare till några rätt bra romaner, har skrivit en kriminalroman om Vanda som jag först slök för intrigen och sen läste en gång till för att dröja vid känslan av platsen.

Vi som på 60-talet när vi var små flyttade till någon nybyggd förort med hus som såg ut som staplar av legobitar mot en fond av granskog eller leråker har mycket gemensamt över kommungränserna. Vi lekte och cyklade oss till stor förtrogenhet med remsorna av natur mellan fulbyggen, med spåren av gammal jordbruksbygd inkodad av välvilliga stadsplanerare i vägarnas namn, med hur de stora motorlederna utgjorde gränserna mellan världar. Vi inandades dofterna av getpors och ljung i skogsdungarna, och av det där som betongelementen utandades om natten utomhus. Kanske var det giftigt, men det visste vi i så fall inget om. Medan vi höll på med vårt lilla hände stora saker omkring oss. Firmor med namn som Laatu-Heikki och Lokajussit köpte och sålde, byggde och sprängde och rev och grävde och röjde och transporterade – sten, betongelement, jord, problemavfall och skrot i ständig rörelse i ett ofärdigt stadslandskap i vardande.

En hemlighet spricker fram

Just de där namnen är fiktiva, liksom det område i norra Vanda som Pulkkinen kallar Kallisto (ungefär där Gladas, på finska Ilola, ligger) – det står läsaren fritt att hitta på ett svenskt namn åt platsen.

I en annan del av Vanda, strax österom racerbanan i Käinby, växer två gossar upp. Leo Massi blir jurist och vd för storbyggaren Heikki Laatunens firma Laatu-Heikki. Timo Markkula blir polis. Båda stannar i Vanda.

"Han är stor som stadion, jag ryms i källaren. Han är Årets Vandabo och ser folk i ögonen, jag är blyg och morrar buttert. Leo har Vanda, men jag har Vandas själ," tänker en stillsamt fyllnande Timo när han betraktar Leo på dennes födelsedagsmottagning hösten 2010. Utan ressentiment, för barndomens och ungdomens bromance ligger som en golvvärme under deras numera glesa kontakt.

Sen ramlar en liten rumänsk pojke ner i en djup skreva som spruckit upp utanför ett rivningshus, och den mycket viga unga polisen Liina Vahtera som hissas ner för att plocka upp honom upptäcker något som gömts där för två decennier sedan när huset byggdes. Många frågor måste besvaras. Vad hände när husklungan invigdes för bara tjugo år sedan, hur kommer det sig att husen redan måste rivas, vad döljer sig bakom invånarnas påstådda klagomål om dålig inomhusluft, astma, allergier och giftig jordmån? Vem vill ha svar och vem vill mörka dem?

Samma bastu, samma fyllor

Markkula förklarar kommunalpolitikens kärna för sin adept Vahtera som försöker förstå relationen mellan byggfirmor, avfallsfirmor, kommunalpolitiker, myndigheter och medier:

"Du måste förstå några saker om de här människorna. De går på samma fester, talar samma språk, använder samma deodoranter. I offentligheten låtsas de stå på olika sidor, men det är inte så. De är alla varandras bröder, de känner varandra för bra. De kan varandras frågor och svar utantill. De har suttit i samma bastu, de har ropat i kapp till servitrisen för att få en till, tack, deras fyllor har börjat dala samtidigt under morgonnatten."

I den kommunala maktens brödraskap finns naturligtvis livsfarliga spänningar. Sinisiipi är den första delen av en planerad trilogi om Vanda, ett elegant försök att gestalta tillväxtens dramatik, dess inbyggda våld. Den är också en vacker bok om det fulas skönhet, om "det lilla Vanda", minnets förtroliga gömmor någonstans under det stora Vanda som är "dömt till tillväxt".

Jag ser fram emot fortsättningen. Medan jag väntar kan jag fylla i de svenska namnen på Vandas olika delar på kartan som finns på bokens försättsuppslag och fantisera om allt annat som också kunde skrivas om de här platserna. Kanske ett epos om förfinskningen av en ganska svenskspråkig nyländsk jordbruksbygd. Vad som helst.

Pia Ingström Litteraturredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00