Man måste ju älska den ungdomliga ivern

Den sympatiska sydafrikanen Kyle Blignaut vann herrarnas kulfinal med en centimeters skillnad – och humöret var därefter.Bild: Kalle Parkkinen

Jag har alltid gillat stortävlingar för juniorer, oavsett vilken gren det handlar om. Det är något så coolt med de unga idrottarnas attityd. Alla känslor är så äkta.

Vare det handlar sig om att totalt smälta under pressen eller att lyckas med sin prestation och genom det hitta en utomjordlig självsäkerhet.

Ungdomarna är ännu inte för "förståndiga", som i detta fall närmast är en synonym för "tråkiga". Det känns som vad som helst kan hända när som helst. Jag följde fullständigt förtjust med höjdtävlingen i herrarnas tiokamp där amerikanen Kyle Garland inledde med att saxa över höjden 177. Bara för att han kan. Det måste man ju älska.

Då ännu det rådde en artig tystnad på läktaren satte de australiska gästerna festen i gång genom att vilt heja på tiokampsduon Ashley Moloney och Gary Haasbroek. Den sistnämnde känner säkert många härefter igen tack vare hans krulliga, långa kalufs, som surfarna på Bondi Beach mött säkert mött med en respektfylld nick och en shaka-hälsning.

Ett litet minus får han för att han spände fast håret då han kämpade mot ribban på över två meters höjd. Plus i protokollet för det vilda jublet dock som satte ytterligare fart på publiken. Och på en ung fiskmås som tydligen ville att åskådarna skulle lyssna på dess skränande sång i stället för att applådera höjdhopparna. Som en protest landade måsen på löpbana nummer fyra. Banan där ofta de snabbaste löparna startar. En självsäker ung typ den också.

Men kanske det bästa med den där ungdomliga ivern är att den bidrar till så fina resultat. Med ett par lyckade hopp och hemmapublikens stöd i ryggen förbättrade tiokamparen Juuso Toivonen sitt personbästa med hela fem centimeter. I detta junior-VM bör (hemma)publikens stöd inte underskattas.

U20-VM i friidrott i Tammerfors den 10-15 juli.

Tommi Willberg Reporter