Män i uniform och fyrk på villovägar

Den konstnärligt-ekonomiska flyktvågen inom filmen är oroväckande, skriver Krister Uggeldahl

Man behöver inte vara någon siare för att räkna ut att Aku Louhimies Okänd soldat, försök nummer tre, 62 år efter Edvin Laines orakade originalfilm och 32 år efter Rauni Mollbergs mera pacifistiska tolkning, kommer att välta en och annan kiosk när filmen går upp på biograferna i slutet av år 2017.

Förhandsintresset har varit alldeles enormt och talande är att man i kvällspressen och diverse diskussionsforum snackat sig varm om rollbesättningen – alldeles som om det skulle vara upp till de polska parlamenten att slå fast castingen.

På den punkten har undertecknad större tilltro till regissören även om man förstås kan fråga sig hur det är med Aku Louhimies (Paha maa, Vuosaari) folkliga framtoning. Den råbarkade humorn var ju en av de förlösande faktorerna i Edvin Laines klassiska Väinö Linna-filmatisering.

Det att Okänd soldat går upp just år 2017 är givetvis ingen slump – premiären sammanfaller med firandet av Oy Suomi-Finland Ab:s hundraårsjubileum. Där får Okänd soldat sällskap av AJ Annilas Ikitie – efter en roman av Antti Tuuri – och Klaus Härös Kungen av Finland, storfilmer bägge två.

Ikitie är den verklighetsbaserade historien om Jussi Ketola (Tommi Korpela), den sydösterbottniska bondlurken som på bevåg av Lapporörelsen skjutsas över den ryska gränsen, bara för att i Stalins Sovjet råka ut för en helt annan typ av övergrepp.

Kungen av Finland i sin tur handlar om Friedrich Karl, den tyske prinsen som på förekommen anledning aldrig kom så långt som att bestiga tronen i Finland. Gemensamt för de två filmerna är att de i huvudsak spelas in en bra bit utanför Finlands gränser, detta samtidigt som en stor del av efterproduktionen också sker utomlands.

Där Ikitie spelas in i Estland tar Kungen av Finland avstamp i tyska landskap. Nu är det ju på inget sätt ovanligt att man inom ramen för filmen sneglar på utländska produktionsmiljöer. Ofta är detta rentav en förutsättning för fungerande samproduktioner.

Men oroväckande är den, den konstnärligt-ekonomiska flyktvågen. I synnerhet som man i de nu aktuella fallen – Big Game är ett annat exempel – kan peka på strukturella brister i den finländska produktionsmiljön.

I stora delar av Europa, bland annat i Irland och på Island, har man på filmområdet gått in för ekonomiska incitament som i praktiken innebär att en del av de satsade pengarna fås tillbaka via skattelättnader.

Det är något som gagnar inte minst det lokala näringslivet – där det gagnar. Hos oss saknas än så länge dylika arrangemang även om det bör sägas att kulturminister Sanni Grahn-Laasonen nu fått upp ögonen för saken.

På tal om blåvita filmsatsningar bullar Yle Fem/SVT i morgon, lördag, upp med Dome Karukoskis Lejonhjärtat, filmen där Peter Franzéns skinnskalle skakar tass med sin färgade styvson.

Karukoski står förövrigt också bakom Tom of Finland, en film om homosexkonstnären Touko Laaksonens (Pekka Strang) liv och leverne. Premiären infaller i februari, Herrens år 2017. Heja Finland och grattis redan på förhand!

Skribenten är filmkritiker

Krister Uggeldahl

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33