Mammamord och olyckliga tonårsflickor

Tammerfors teatersommar inleddes med två uppväxtskildringar där flickor slåss för att själva få berätta historien om sitt liv.

Ruska – rakkauden kuva & Rose Rose Rose

Föreställningar på Tammerfors teatersommar 2.8.

Mamman, i morgonrock och sorgliga raggsockor, snyftar över att hennes dotter glömt mors dag, hennes dag. Dottern Ruska måste vara en ond människa, slår hon fast.

Den mardrömslika mamman ur syskonen Seidi och Ruusu Haarlas fantastiska pjäs Traumaruumis (Traumakropp) är tillbaka, kokett, manipulativ och i korta ögonblick gränslöst charmig i Aksa Korttilas exakta gestaltning. I all sin hemskhet är hon inte sällan komisk, som när hon slungar i väg oneliners i stil med "Jag tror att Reino är en sociopat". Hon syftar på sin tioåriga rullstolsburna son.

Traumaruumis som visades på Tammerfors teatersommar i fjol, var båda systrarna Haarlas brinnande självbiografiska uppgörelse med sin familj och barndom. Storasyster Seidi Haarla spelade alla roller, från den våldsamma konstnärspappan till den utflippade, egocentriska mamman. Hon uppträdde också som dottern Seidi, vars kropp i åratal tjänat som slagfält för föräldrarnas nedbrytande strider. Ruusu Haarla medverkade som regissör och medförfattare, men höll sig under föreställningens gång utanför scenen.

Ruska – Rakkauden kuva är Ruusu Haarlas konstnärliga slutarbete vid Teaterhögskolan. Den här gången får publiken i Tammerfors stifta bekantskap med lillasystern Ruska, spelad av Sonja Salminen, som till skillnad från storasysterns "syster duktig"-strategi väljer tystnaden som utväg ur familjehelvetet. I Traumaruumis var hon en tyst bisittare, nu delger hon oss nyckelhändelser ur sitt liv som förklarar varför hon kapitulerade, eller snarare hur hon brutalt knuffades ur familjegemenskapen.

I en tragisk, men samtidigt sanslöst rolig scen, ber mamma och hennes nya man – en underbart irriterande jovialisk Heikki Rämä – lilla Ruska avlägsna sig när familjefotografiet ska tas framför julgranen. Det riktiga Jesusbarnet finns ju i mammas mage, fnissar de vuxna och syftar på deras första gemensamma barn som ännu inte fötts.

Upphöjd köksbänksrealism

I sin recension på Teaterinfo Finlands webbplats drar Hanna Helavuori paralleller till Lars Noréns familjedramer, och visst flirtar Ruusu Haarla med den hyperrealistiska familjetrageditraditionen. Talande är den torftiga spisen som utgör den asketiska scenbildens blickfång och alla de hetsiga grälen som utspelar sig kring den.

Men i skådespeleriet finns ytterligare en nivå, ett slags blinkning till publiken som gör att tematiken och estetiken varken känns banal eller sliten. Haarla och hennes skådespelare förser tvärtom realismen med en pigg, ironisk skruv som förflyttar den till våra dagar.

Det är de noggranna detaljerna, nyanserna och antydningarna i texten som är styrkan, som förmår Ruskas ohyggliga smärta att smitta av sig på åskådaren. Kanske Ruska ändå inte ska tillbringa riktigt hela juldagen hemma, lirkar mamma. Hon är ju trots allt inte ett barn längre och mamma och hennes man behöver lite egen tid. Och när Ruska konfronterar sin mor om varför hon så uppenbart inte vill umgås med Ruska, uppmanar mamman henne att inte ta det "personligt".

De fiktiva och de självbiografiska inslagen är lika viktiga komponenter i pjäsen. Likt Traumaruumis ställer Ruska den intressanta frågan om varför det är så svårt att tro på barnens sanning, varför vi så ofta föredrar de vuxnas förklaringar.

Ruska handlar på så sätt om att spräcka barndomens narrativ om kärlek som de vuxna familjemedlemmarna lärt ut, och i slutändan spräcka mammans livslögn. Det är en familjetragedi som måste skrivas, uttryckligen med dotterns penna. Det här trots att Aksa Korttilas mammafigur, med fuktiga ögon och mjuk stämma ber publiken att inte tro på dotterns berättelse, att det inte var så här, att hon inte är ett monster.

I flickrummet

Barn- och ungdomsteatern Ung scen/öst står för det enda gästspelet från Sverige i år. Malin Axelssons Rose Rose Rose är en starkt poetisk uppväxtskildring omvirad i rosa tyll och sorgflor, där tre manliga skådespelare axlar rollen som tonårsflickan Rose.

Scenbilden, ett slags provrum eller flickkammare med oändligt många upphängda rosa klänningar understryker tanken om genus som något som iscensätts, som kan omstöpas och omförhandlas på oändligt många sätt. Ett hopkok av nyhetsröster som rapporterar om allehanda våldtäkter och kvinnomord som strömmar ur högtalarna, säger motsatsen. I offentligheten följer berättelsen om flickskap ett likriktat, dystert narrativ fullt av våld och hot.

Att tre män gör rollen som Rose kan tolkas som en kommentar till flickrollen, som så ofta nerprioriteras och osynliggörs. Här är den en rik roll, angelägen både för manliga skådespelare och en manlig publik.

Bitar av pjäsen kretsar kring tonårsflickans kroppsliga metamorfos, finnar och ömmande bröst, och i något skede riskerar flicktematiken återigen att låsas in i berättelsen om kropp, biologi och kvinnlig socialisation. Räddningen är den poetiska formen som genomsyrar både språk och regi och som i slutändan tillåter mer än en färdigt tuggad utvecklingsberättelse. Texten bygger på ett slags bångstyrig dagbokspoesi, medan de rosa textilerna och de långa, svarta skuggorna de kastar över scengolvet, understryker det suggestivt skrovliga och öppna i pjästexten.

Trion Elya Birman, Ashkan Ghods och Krister Kern gör ett fint jobb i sin fragmentariska porträttering av flickan Rose, men tjusar också som tyllklädda pussochkramfåglar och patetiska pojkbandstöntar.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Fakta

Tammerfors teatersommar

Tammerfors teatersommar fortsätter till söndag med både inhemska och utländska gästspel.

På fredag ges den isländska föreställningen Mávurinn, regissören Yana Ross version av Tjechovs Måsen. Samma kväll visas en serbisk uppsättning av Heinrich von Kleists Den sönderslagna krukan. Båda uppsättningar går också lördag.

Den inhemska repertoaren består bland annat av Svenska Teaterns Förvandlingen (6.8 & 7.8), Klockriketeaterns Play Rape (4.8 & 5.8) och Noora Dadus Minun Palestiinani (6.8 & 7.8).

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33