Mamma rymde nog inte

Bild: Wilfred Hildonen

Barnet spelade kort med farfar. Det såg ut att löpa bra, spelet.

Korten smällde mot glasbordet i vardagsrummet och skratten rungade, samtalet flöt och när spelet var över var farfar nöjd. Många timmar senare, på väg hemåt i bilen, kommenterade jag kortsessionen och var glad över att den demenssjuka fortfarande klarat av att spela. Tänkte på något vis att det kanske var en av de där förmågorna han lärt sig tidigt i livet och har kvar sent. "Nä, egentligen inte" svarade barnet. "Farfar slog hela tiden tillbaka spaderdam fast han inte fick, men jag sa att han vann sedan, för det spelar nu egentligen inte så stor roll hur det blev."

Tioåringen hade spontant förstått det väsentliga, nämligen frågan om allas lika värde: att en människa med minnesproblem har rätt att umgås på normalt vis trots sin sjukdom och att en demenssjuk inte kan träna upp sitt minne och alla gamla förmågor bara för att omgivningen spänner och pressar.

Det är till absolut ingen nytta att tjata visst-minns-du-nu-henne! eller tänk-efter-nu-så-kommer-du-nog-ihåg! Den som ska minnas och anstränga sig är den andra. I stället för att irritera sig på minnesluckor, frånvarande blickar eller stunder när den andras ögon verkar tomma behöver motspelaren sätta sig över sin egen irritation. Minnesproblem som kommer med normalt åldrande eller med en tidig demenssjukdom gör inte människan värdelös, men kräver extra eftertanke av släkt och vänner. Tar ni en promenad tillsammans är det skillnad på om du två kvarter före hemdörren kläcker ett käckt "Nåja, nu hittar du fram eller hur?" eller om du väljer "Nå, nu är vi snart framme, där är ju det gula huset, ditt hem".

Om drygt två veckor uppmärksammar bland annat Alzheimercentralförbundet de demenssjuka med en temavecka och påminner om att alla kan vara med om att bygga ett Finland som är vänligt sinnat och tryggt för den som har problem med minnet. Förbundet uppmanar till små vardagsinsatser som att be den demenssjuka grannen följa med när du har ärende till kiosken. Den promenaden ger en chans att komma ut en stund utan risk för att tappa bort sig och den viktiga känslan av att fortfarande kunna utföra normala vardagliga saker.

Vem som helst kan göra något för att underlätta livet för den vars minnefunktioner krackelerar. Kanske det är du som kan se till att den gamla kaffekokaren eller spisen byts ut mot en som stänger av sig själv efter ett tag? Kanske det är du som skaffar fram nyckelringen som går att spåra eller ser till att det finns en lapp på ytterdörren med en lista över allt som ska vara med när man går ut: nycklarna, plånboken, glasögonen ...

Om inte annat kan du vara en av dem som påverkar allas vårt sätt att bemöta dem med minnesproblem. Du kan sluta tala om hur mamma "rymde" från sitt boende. Hon har förmodligen hur som helst inte haft för avsikt att rymma, utan bara att gå ut en stund, som man gör. För några dagar sedan dök ett modellexempel på empati upp i mitt Facebook-flöde: en bild av en dam i en vitsippsäng och en text som konstaterade att mamma tagit en promenad utan nycklar, plånbok och telefon. Den som möter henne ombeds ringa dottern eller 112.

För tillfället beräknas minst 190 000 finländare ha någon form av demenssjukdom och varje år beräknas 14 500 fler få en diagnos. En dag sitter vi alltså eventuellt där med spaderdam, och då får man hoppas att motspelaren begriper sig på både regler och empati.

Annika Rentola Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00