Mamma, pappa, barn – samt nattvakten

Mackenzie Davis och Charlize Theron tar hand om barn tillsammans nattetid. Bild: Kimberly French / Focus Features

Tully är ett familjedrama som låter bli att försköna verkligheten och idiotförklara småbarnsföräldrarna i filmens centrum. Det är den mest vuxna och mogna av filmer, ett fullblodsdrama som hävdar att det faktiskt finns ett liv efter de vakade nätterna.

DRAMA

Tully

Regi: Jason Reitman. Manus: Diablo Cody. Foto: Eric Steelberg. I rollerna: Charlize Theron, Mackenzie Davis, Mark Duplass.

Jason Reitman och Diablo Cody, regissören respektive manusförfattaren, är ett radarpar på gott och ont. I Juno, filmen om en strulig tonårsgraviditet, träffade man mitt i prick allt medan hemvändarfilmen Young Adult var för svart för sitt eget bästa.

I Tully slår man återigen in på den rätta vägen. Se här ett familjedrama som låter bli att försköna verkligheten och detta utan att idiotförklara småbarnsföräldrarna i filmens centrum.

Utmattad mamma

Säg alltså hej till Marlo (Charlize Theron), den höggravida tvåbarnsmamman som av allt att döma har fullt upp. Där Sarah (Lia Frankland), åttaåringen, är något sånär lättskött kan man inte säga detsamma om hennes lillebror, Jonah (Asher Miles Fallica).

När han inte får som han vill är fan lös, och trots att inga bokstavkombinationer slängs fram är det uppenbart att lillkillen är lite grann "udda". Graviditeten och nedkomsten underlättar inte saker ting, i synnerhet som äkta mannen Drew (Ron Livingston) är tvungen att resa i jobbet.

Till slut är Marlo desperat (läs: utmattad och sömndepriverad) nog att – på inrådan av sin betydligt mera välbeställda brorsa (Mark Duplass, alltid lika skruvad) – ringa upp en nattvakt. Underförstått: en "barnvakt som kommer till natten".

Verklighetstroget

Nåväl, innan vänstern börjar gasta om en återgång till pigsamhället ska det sägas att detta är upptakten till ett ta och ge-förhållande, till den mest spännande och verklighetstrogna av filmer.

Det är en sak att filmen skildrar småbarnsförädraverkligheten med vårtor, blessyrer och bristningar, med en Charlize Theron (vid sidan av sin skådespelarkarriär bekant som parfymansikte) som ser minst sagt medtagen ut.

När inte brösten i tid och otid pockar på uppmärksamhet undrar dottern vad det är för "fel" på hennes kropp (och kropp om någonting är ju i regel ett usch och fy inom ramen för amerikansk film).

Men det som gör att man blir såld är det säregna förhållandet som utvecklar sig mellan kvinnan i huset och Mackenzie Davis Tully, en Mary Poppins av i dag, mera grunge än viktorianska eran.

Först känns det nästan läskigt med all den intimitet och förtrolighet som växer fram. Och då har vi inte sagt ett ord om scenen där Tully, en fri själ, blåser liv i den avslocknade sexualiteten makarna emellan.

Poängen är att just när det håller på att bli för sött och sentimentalt drar Jason Reitman och manusförfattaren Diablo Cody i bromsarna. Och trots att filmen efterlyser ett större engagemang av pappor och makar låter man bli att peka finger.

Resultatet är den mest vuxna och mogna av filmer, ett fullblodsdrama som hävdar att det faktiskt finns ett liv efter de vakade nätterna.

Det kanske inte blir riktigt som förut, som när man var tjugo, men det får duga. Allting har sin tid.

Krister Uggeldahl

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning