Mamma, pappa, barn på hal is

Dysfunktionella föräldrar. Barnen Olavi Angervo och Vili Saarela är dem man känner för i den inhemska filmen Din för evigt.Bild: Jolle Onnismaa

Föräldragenerationens ansvarslöshet känner inga gränser i inhemska Din för evigt. Det gör att de mänskliga konturerna suddas ut.

DRAMA

Din för evigt

Regi och manus: Visa Koiso-Kanttila. I rollerna: Vili Saarela, Olavi Angervo, Antti Luusuaniemi, Pihla Viitala, Malla Malmivaara.

När föräldrar beter sig som barnrumpor tenderar barnen att ta stryk. Det är en gammal sanning som gör sig gällande även i Visa Koiso-Kanttilas Din för evigt (Kaiken se kestää), ett drama som utspelar sig mot en bakgrund av sjuttiotalets Uleåborg.

Religionen har i den här landsändan ett starkt fotfäste, men det gäller inte nödvändigtvis för den i filmen aktuella gemenskapen. För där mamma Marja (Pihla Viitala) är mån om att sonen (Vili Saarela) ber sin aftonbön – och överlag beter sig som folk – tar pappa Tapio (Antti Luusuaniemi) gärna ut svängarna.

Det blir speciellt uppenbart när Vesa (Vili Saarela), stjärngosse för kvällen, klampar in på värsta togapartyt, bara för att överraska sin egen far med grannens Ulla (Malla Malmivaara). Frun i huset är allt annat än förtjust och sedan går det som det går, att Marja i stridens hetta tar sitt pick och pack.

Där lillasyster på förekommen anledning undrar vad en "horbock" är för någonting vänder sig Vesa till gubben i övre våningen, med en from önskan om att föräldrarna inte skall skilja sig. Och se, så småningom lägger sig röken.

Så inte hos granngossen och bästa kompisen Kaarlo (Olavi Angervo), vars mamma (Malmivaara) flyttar ut för gott. Till Helsingfors av alla ställen.

Blek mot föregångarna

Tematiskt är det mycket som för tankarna till Thomas Vinterbergs Kollektivet, med Lukas Moodyssons Tillsammans som kompetent stand-in. Och varför inte samtidigt dra en parallell till Zaida Bergroths Pojkarna från Skavaböle, låt sen vara att den otrygga uppväxtmiljön i det fallet snarare handlade om psykisk ohälsa, modell "mamma är trött".

Dessvärre bleknar Din för evigt i jämförelse.

Där ungdansken Vinterberg bjöd in såväl humor som ironi, den puckade idealismen och de odiskade tallrikarna inte att förglömma, är Visa Koiso-Kanttila så mån om att banka in sitt budskap (läs: föräldragenerationens ansvarslöshet känner inga gränser) att de mänskliga konturerna suddas ut.

Inflyttning till stan

Sedan hjälper det inte nämnvärt att man i filmen blandar in också den nya sköna urbaniseringen, med allt vad det innebär av stadsplanerare – Vesas pappa är arkitekt till yrket – som ser till att den gamla trähusbebyggelsen får ge plats åt modernare doningar (varpå rotlösheten ytterligare tilltar).

Men gärna lyfter man fram lillkillarna Saarela och Angervo, ett radarpar som ställer upp för varandra i vått och torrt. Om det så betyder att man kostar på sig lite tjuvröka och en improviserad fylla, som sig bör när det känns extra svårt.

Men även om man håller av och känner för killarna i stormens öga förtjänar deras föräldrar ingen större sympati. Och där tror jag filmen trampar snett, förlorar terräng.

Krister Uggeldahl

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08