Måltidsdesign om barnens trygghet

Tack Sverige! Historiens Avlagringar av Pekka Paikkari är en hälsning av tacksamhet till hela Sveriges folk från några av dem som år 1944 togs om hand i Sverige.Bild: Niklas Tallqvist

Att komma till fredens Sverige, långt från ljudet av luftvärnseld, bombkrevader och skräcken i skyddsrummet är en tröst man minns ännu 70 år senare, skriver Gustav Tallqvist, en gång själv krigsbarn.

På Svenska Ambassadens östra vägg hänger ett monumentalt konstverk, Historiens Avlagringar av keramikern Pekka Paikkari. Undertill ser man en mässingsplakett med texten: "Under andra världskriget 1939–1945 ägde världens kanske största barnförflyttning rum. Efter kriget hade omkring 80 000 barn från Finland vistats i Sverige. Detta konstverk är en hälsning av tacksamhet till hela Sveriges folk från några av dem som år 1944 togs om hand i Sverige."

Den holländska måltidsdesignern Marije Vogelzang blev inspirerad av Historiens Avlagringar och skapade på samma plats, i Restaurang Olo's Lampasal, upplevelsekonstverket A Couple of Little Things, som under tre kvällar den senaste veckan presenterades för fulla hus. Matgästerna fick ta del i konstverket uttryckligen som barn. Man fick en kudde på bordet framför sig, man lade huvudet på kudden, och slöt ögonen. Sövande musik hördes så sakta och i största stillhet skred änglalika vitklädda varelser förbi en, väckte en försiktigt och matade en då och då med en sked soppa, senare fisk, sedan kött och till sist dessert.

Alla "rätterna" var av finaste fine dining. Lugnet och friden fördjupades av sångerskan Elsa-Lee Muhonen som framförde en lågmäld och rofylld vaggsång ur Topelius Björken och Stjärnan. Texten handlar om krigsbarn på den långa vandringen tillbaka hem. Upplevelsekonstverket förmedlade verkligen Vogelzangs idé att vi alla, speciellt barnen, bär på en rädsla att bli övergivna men att även små handlingar – till exempel en måltid – kan ge tröst.

Att komma till fredens Sverige, långt från ljudet av luftvärnseld, bombkrevader och skräcken i skyddsrummet; att första gången i livet se bananer och apelsiner och få trygghet hos sagolikt vänliga fosterföräldrar – det är sannerligen en tröst man minns ännu 70 år senare.

Efter seansen underströk Vogelzang att hälften av alla flyktingar i dag är barn. Den symboliska parallelliteten mellan Paikkaris tacksamhetsmonument på väggen och Vogelzangs tröstande måltidkonstverk i salen blev uppenbar. En enastående och minnesvärd upplevelse!

Gustav Tallqvist

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33