Malaysias journalister väntar på pressfriheten

Sedan landet blev självständigt för mer än 60 år sedan har Malaysia haft politiska ledare utan intresse för fria nyhetsmedier. Rapportering har bannlysts, tidningar blockerats, journalister trakasserats och fängslats. I våras övertogs makten av en politisk koalition som utlovat pressfrihet. Men än är de gamla lagarna kvar.

En morgon låg det en pytonorm i trädgården som omger nyhetssajten Malaysiakinis fastighet, belägen i en företagspark utanför Kuala Lumpur.

– Den var verkligen stor. Vi tror att någon av våra kritiker hade släppt in den här, säger chefredaktören Steven Gan.

Han har drivit nyhetssajten i nästan två decennier och berättar om ormen med ett bullrande skratt. Han är luttrad; under åren har redaktionen utsatts för fem polisrazzior och Steven Gan och flera av hans medarbetare har gång på gång blivit stämda för sin rapportering. Att hamna i fängelse på grund av jobbet som journalist är alltid en överhängande risk.

– Personligen tycker jag inte att det är något. Jag säger alltid till våra medarbetare att de ska vara glada över att de inte jobbar i våra grannländer Thailand, Filippinerna eller Indonesien. Där blir journalister dödade, säger Steven Gan.

Det är närmare 30 grader i skuggan, den fuktiga luften står stilla. Han sitter vid ett bord på baksidan av huset som Malaysiakini köpte för tre år sedan. Tidigare hyresvärdar blev trakasserade på grund av sin hyresgäst och redaktionen tvingades därför regelbundet att flytta. Att äga sina lokaler blev till slut en praktisk nödvändighet.

Malaysiakini (”Malaysia nu”) är landets ledande, självständiga nyhetssajt. Sedan starten 1999 har trakasserier och hot om juridiska repressalier varit vanliga. Chefredaktören Steven Gan märker sedan valet i våras en förändring till det bättre. Bild: Thord Eriksson

Inget skydd i lagen

Förutom trakasserierna finns det en kraftfull juridisk arsenal för att inskränka pressfriheten i Malaysia, som placerar sig på plats 145 av 180 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.

En lag möjliggör godtyckligt hemligstämplande av offentliga uppgifter. En annan förbjuder uppvigling, vilket ger stora möjligheter att ingripa mot journalister. Och så sent som i våras blev det möjligt att ingripa mot den som sprider "falska nyheter" – den första domen handlade om ett klipp på Youtube där en man sade att det tagit 50 minuter innan polisen besvarat ett larmsamtal efter ett mord. Mannen som lagt upp klippet dömdes till en månads fängelse.

Ytterligare ett allvarligt hinder är att den som driver en tidning, radio- eller tv-station behöver en licens som måste förnyas varje år. Kravet omfattar däremot inte webben vilket innebär att journalistik online är mindre tyglad än den som produceras för papper och eter.

Inkonsekvensen hänger ihop med att Malaysias ledning på 1990-talet ville att landet skulle utvecklas till Sydostasiens Silicon Valley och insåg att ett strikt reglerat internet kunde stöta bort internationella investeringar.

Steg i rätt riktning

I våras såg allt ut att plötsligt förändras till det bättre. Det politiska partiet Barisan Nasional som haft makten sedan Malaysia blev självständigt 1957, förlorade oväntat valet. Landet leds nu av den politiska koalitionen Pakatan Harapan som har utlovat pressfrihet.

I mitten av augusti meddelade regeringen att lagen som förbjuder falska nyheter ska upphävas, men i övrigt har inga reformer ännu synts till. Den nytillträdda premiärministern Mahatir Mohamad, som tidigare suttit på samma post mellan 1981 och 2003 och då knappast gjorde sig känd som en duvlik förespråkare av pressfrihet, har tvärtom gjort kryptiska uttalanden om att detta är något eftersträvansvärt, men att det måste finnas gränser.

– Vi får väl se; antingen går han tillbaka till sina gamla vanor eller så blir det verkligen något nytt, säger Steven Gan.

Sedan i våras anser han att det faktiskt har skett en positiv förändring.

Organisationen Center for Independent Journalism bedriver aktivism för pressfrihet. Enligt talespersonen Sonia Randhawa är självcensur och följsamhet med makten mest utbredd bland politiska journalister.  Bild: Thord Eriksson

Även Sonia Randhawa, som förestår organisationen Centre for Independent Journalism (CIJ), säger att hon märker en tydlig förändring till det bättre.

– Just nu har vi den bästa möjligheten till demokratisk förändring sedan självständigheten, men det är ett oerhört jobb kvar att göra.

Hon syftar inte bara på att många lagar måste ändras eller rivas upp utan kanske i ännu högre grad på att de styrandes sätt att tänka måste ändras i grunden.

– Till och med kommunikationsminister Gobind Singh, som jag har stor respekt för, saknar förståelse för hur saker hänger ihop. Ett av hans första offentliga uttalanden var att regeringen kommer att tillåta den statliga tv-kanalen att ge tid i nyhetssändningarna för oppositionen. Men regeringen måste ta bort sig själv ur ekvationen, det är inte dess sak att säga något alls om vem som ska synas i nyhetssändningarna!

Sonia Randhawa delar sin tid mellan Kuala Lumpur och Australien. Senare samma vecka ska hon lämna in sin avhandling om förhållandet mellan myndigheter, politiker och Malaysias nyhetsmedier till universitetet i Melbourne. En av hennes slutsatser är att censuren inte främst har drabbat journalister som bevakar politik eller allmänna nyheter, utan de som rapporterar om lättare ämnen, till exempel underhållning.

– Det beror på att journalisterna på politiksidorna ofta är på samma våglängd som makten medan de som är på de mer marginella sidorna inte riktigt vet var gränsen går och hur de påverkas av det.

Malaysias nygamla premiärminister Mahatir Mohamad har lovat pressfrihet men än så länge har löftena inte infriats. Bild: TT / AP Yam G-Jun

Utbredd självcensur

Mer än sex decennier med ett repressivt system har lett till en utbredd självcensur, menar Sonia Randhawa.

– Vi har en kultur av underkastelse där folk väntar på att en minister ska tala om vad som är okej att göra, säger hon.

Även Steven Gan vittnar om unga och ofta idealistiska journalister som kommer ut från universitet med ambitioner, men bryts ned och fogar sig när de väl börjar jobba.

– När allt de skriver stryks eller ändras av redaktörerna så tänker en del till slut att det inte är någon idé att bry sig, säger han.

Det var just den erfarenheten som för snart tjugo år sedan fick honom att starta Malaysiakini. Där finns ingen självcensur, hävdar han med eftertryck. Redaktionens sätt att arbeta skiljer sig inte från hur det fungerar i länder som till exempel Finland och Sverige .

– Det enda vi har problem med är religion. Det är känsligt. Blir man stämplad som anti-islam så tappar man allmänhetens stöd och det behöver vi för att kunna existera. Så okej, där är vi lite mer försiktiga, säger han.

Fakta

Detta har hänt

I våras förlorade partiet Barisan Nasional makten för första gången på över 60 år. Under 22 år, mellan 1981 och 2003, leddes partiet och landet av Mahatir Mohamad, på vars order tidningar lades ner och journalister kastades i fängelse.

Nu leder han koalition som tog över makten i maj och är som 93-åring landets nya premiärminister – äldst i världen.

Under valrörelsen visade han upp en ny sida och utlovade pressfrihet – ett löfte som ännu inte infriats.

Azmi Sharom, juridikprofessor vid universitetet i Kuala Lumpur och kolumnist i den stora dagstidningen The Star, är krassare.

– Man måste ägna sig åt självcensur, annars blir man inte publicerad, säger han.

Med stöd av lagen om uppvigling ställdes han själv inför rätta härom året efter att ha uttalat sig om en konstitutionell fråga i en nyhetsartikel – han frikändes senare.

– Jag riskerade att hamna i fängelse. Och även om jag bara hade blivit bötfälld så skulle jag med största säkerhet ha förlorat mitt jobb.

Frispråkigheten har gjort Azmi Sharom impopulär – men också uppskattad. När han talar på en internationell konferens för bibliotekarier i Kuala Lumpur kommer en grupp mycket entusiastiska lokala volontärer fram och vill bli fotograferade med honom.

– Känslan är att det efter valet i våras råder en större grad av yttrandefrihet, säger han.

– Jag har blivit inbjuden till den statliga televisionen och till radiokanaler som tidigare inte har ägnat sig åt samhällsfrågor – sådant har aldrig hänt förr. Men lagarna finns fortfarande där och det gäller att bli av med dem.

I början av augusti kom beskedet att premiärminister Mahatir har knutit till sig en rådgivare i mediefrågor, den erfarna tidigare chefredaktören Kadir Jasin. Dennes uppgift är bland annat att sätta samman ett medieråd som ska utarbeta ett etiskt system för nyhetsmedia.

Sonia Randhawa, som är väl förtrogen med hur det fungerar i Norden, anser att ett självreglerande system är nödvändigt, men att initiativet i så fall måste komma från mediebranschen och inte från regeringen.

Steven Gan är inne på samma linje.

– Vi vill inte att regeringen ska diktera villkoren. Ett medieråd måste komma från oss.

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46