Mäktigt drömspel på Svenska Teatern – Carl Knif imponerar med ännu en utmärkt klassikertolkning

Oksana Lommi spelar Agnes, en gudomlig varelse som kommer ner till jorden, i Carl Knifs dansteateruppsättning av Ett drömspel. Bild: Cata Portin/Pressbild

Strindberg blir skimrande, köttig och relevant när koreografen Carl Knif tar sig an ännu en klassiker på Svenska Teatern.

DANSTEATER

Ett drömspel

Text: August Strindberg. Regi och koreografi: Carl Knif. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila. Ljus: Jukka Huitila. Ljud: Janne Hast. Mask och hår: Tiitta Stoor. Manusbearbetning: Kristofer Möller och Carl Knif.

På scenen. Mårten Andersson, Per Burell, Patrick Henriksen, Oksana Lommi, Pekka Louhio och Dennis Nylund.

Premiär på Svenska Teatern 8.9.

Det som genast fångar blicken är det metalliska jättelika hängsmycket som hänger ner från taket. På ett finurligt sätt har scenografen Erik Salvesen inspirerats av den svenska skulptören Eva Langes verk Tro hopp och kärlek som sedan 2019 smyckat Skillnaden och som alltså ligger precis utanför teaterhuset. Ett klot och två ringar utgör det främsta scenografiska elementet i den drömvärld som råder i Carl Knifs uppsättning av Strindbergs klassiker Ett drömspel. Den stilrena jätteberlocken spelar med ljuset som en discoboll, tjänar som dörr och slutligen också som en portal för den gudomliga Agnes på hennes hemresa från jorden.

Lever upp till förväntningarna

Carl Knif imponerade för några år sedan på samma scen med sin dansteateruppsättning av Kafkas kortroman Förvandlingen, och det blir snabbt uppenbart att Ett drömspel inte kommer att vara någon besvikelse. I själva verket är föreställningen utmärkt, både underhållande och intellektuell, visuellt rik och nyskapande.

Öppningsscenen är hisnande. Oksana Lommi i vadlång silvrig satinklänning omringas av en samling dansande män i skira beigea kroppsstrumpor. Dansen är köttig och kantig, och det hela liknar en blandning av en Kate Bush-video från åttiotalet och bildkonstnären Matisses nakna dansande figurer. Här inkapslas verkets anda: nittonhundratalets tidiga modernism möter eldigt, romantiskt åttiotal, lite Ingmar Bergman och nordisk medeltid.

Slagkraftig äktenskapssatir

Strindbergs pjäs, experimentell för sin tid, är kanske inte helt enkel att engagera en samtida publik med, men å andra sidan är det heller inget hopplöst projekt. På Amosscenen blir texten aldrig en börda eller ett hinder eftersom Carl Knif hela tiden erbjuder åskådaren stimulans i form av skimmer och rörelse på scenen. Ibland ger han också, helt motiverat, texten förkörsrätt.

Den följer en snurrig drömlogik där vad som helst kan hända – det finns ett slott som växer, en dörr som inte får öppnas, personer som försvinner och flyter in i varandra. Men Strindberg är samtidigt också konkret i sin kritik av samhället, dess normer och institutioner, och framför allt av fördelningen av resurser. Han ger sig på rättsväsendet, universitetsväsendet och inte minst äktenskapet. Slagkraftigast är just hans äktenskapssatir med gudadottern Agnes som kommer ner till jorden för att testa på riktigt smutsigt människoliv och fastnar i ett syrefattigt rum med en skrikande bebis, en sur make och ändlösa kålmiddagar.

Queert och teatralt

Karoliina Koiso-Kanttilas kostymer är viktiga element på den annars avskalade scenen. De mer konservativa officersrockarna och en hellång klänning med fårbogsärmar bildar en härlig kontrast till allt det skira och skimrande med sina djupa färger och grova material.

Estetiken på scenen är queer och überteatral och leker med kontrasten mellan Oksana Lommis naturliga look och de manliga skådespelarnas tjocka svarta kajalstreck, röda munnar och kindrosor och kritvita hud.

Föreställningen är ett samarbete med rikssvenska Riksteatern och de svenska skådespelarna Mårten Andersson och Per Burell behärskar verkligen konsten att gestalta texten teatralt och samtidigt mustigt.

Oksana Lommi är i sin tur lysande på den fysiska gestaltningen, och skicklig är också Patrick Henriksen. Vardagsrörelser växer ut i dans med raka linjer och skarpa vinklar. Allt känns bekant och på samma gång förunderligt, och däri ligger koreografen Knifs magi!

Men Lommi och Henriksen, som paret Agnes och Axel, får också till en konstfull äktenskaplig dispyt, både verbalt och fysiskt. Och ja, det märkliga är att både tjatet och desperationen faktiskt sitter, ännu hundratjugo år efter att replikerna skrevs ner.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Pionjären inom styling

Mer läsning