Maktens mandat

Med en travesti på en tidigare partiledare kan det sägas att det inte är lätt att vara partiledare i dessa tider.

När Li Andersson, Anna-Maja Henriksson och antingen nya ordföranden Petteri Orpo eller pånyttfödde Alexander Stubb i dag tittar framåt ser de ett val per år i tre års tid. Däremellan regnar det kvasival, opinionsmätningar.

När de blickar bakåt ser de ett partiväsende med beslutsstrukturer som inte har förändrats sedan partierna kom till.

Omgivningen har däremot förändrats. Ekonomin har stöpts om på alla nivåer. Man kan inte tillräckligt ofta betona vilken avgörande förändring som inträdde på 1980-talet när gränserna öppnades.

Inget är sig längre likt.

Ja, det skulle i så fall vara partierna.

Till och med De gröna har passerat 30-årsstrecket.

Väinö Linnas romanfigurer gav länge vår politik (stereo)typer av relevans för den politiska debatten.

Efter 1990-talets depression ville alla partier vara Koskela, officeren som talade manskapets språk.

Juha Sipilä, företagaren som klev in i politiken, är något av en Koskela vad gäller retoriken. Mer än de senaste fem företrädarna på statsministerposten har Sipilä dessutom i praktiken agerat utifrån en version 2.0 av politiken.

I den klassiska konflikten mellan förmåga att leverera och att få det att ske i demokratisk anda håller Sipilä på att uppfylla det förstnämnda kravet.

På oppositionsstranden står tidigare ansvariga aktörer och ser handlingens skepp ta kurs.

Efter för många år av stötande och blötande har vi en resultatinriktad regering.

I det klassiska upplägget mäts resultatet i nästa riksdagsval.

I galluppolitiken har man inte tålamod att vänta in valet.

Det har gett en gammal term ett nytt liv. Man frågar sig om regeringen Sipilä har mandat av väljarna för den politik man för.

När SDP-ordföranden Antti Rinne med emfas hävdar att så inte är fallet skjuter han in sig på den senare delen i konflikten ovan. Regeringen levererar – men sker det under acceptabla demokratiska former?

Oppositionsledaren ska naturligtvis besvara frågan nekande.

Oppositionen drar ut i strid med sina käpphästar:

SDP ser den offentliga sektorn urgröpas, De gröna tvivlar på regeringens miljötänk, Vänsterförbundet ser rött bland alla marknadstermer, SFP ser de strukturer försvinna som stöder svenskan i praktiken.

Har regeringen mandat för detta? I termer av mandat i riksdagsvalet, ja.

En regering som har en majoritet i riksdagen har mandat för sin politik.

Men det är inte det som Rinne avser när han i interpellationsdebatten anklagar regeringen för att den för en politik den inte har fått fullmakt för i valet.

Lyssnaren ska förstå att regeringen saknar legitimitet för sin politik eftersom den inte gick till val på till exempel det myckna bolagiserande som präglar en del av projekten.

Det ska läsas så här:

Inte nog med att regeringen Sipilä sysslar med felaktig politik.

Den saknar därtill politisk legitimitet, ett berättigande för sin politik.

Det klingar bestickande. Herrar Sipilä, Soini och Stubb intrigerar fram en vårdreform som inte har folkets stöd eftersom man inte bad om det i valrörelsen.

I Yles finska morgonsändning nyligen tog SDP:s gruppordförande Antti Lindtman regeringspartiernas sjunkande opinionsstöd som intäkt för att man för en felaktig politik.

Man kan tänka så i Gallupfinland.

Men innan man gör vågen kan det vara skäl att granska vad kritikerna i så fall kräver av den finländska valrörelsen.

Vem kunde före valet förutse att regeringen Katainen skulle bestå av sex partier från Saml till VF?

Vem att Sipilä skulle vara radikal nog att välja en minimalistisk regeringsbas?

Med så många riksdagspartier så jämnt fördelade bland väljarna kan inte partierna i valrörelsen gå ut med besked om regeringsbasen.

Den finländska väljaren ser det säkert som ett privilegium att man – i motsats till den svenska kollegan – kan välja mellan personer.

Men den svenska väljaren kan välja utifrån en önskad regeringsbas som har gått till val på ett gemensamt valmanifest.

Skillnaden är betydande.

Den innebär att finländska partier inte under en överskådlig framtid kan gå till val på gemensamma manifestationer.

Dessutom:

När samhället för länge sedan har rusat från version 2.0 måste politiken unnas en rörlighet. Vi kan inte jämföra med krisen på 1990-talet och välja da capo. Det nya är genomgripande.

Regeringen Sipilä har mätt i initierade projekt mera beslutskraft än regeringarna Vanhanen, Kiviniemi, Katainen och Stubb.

Regeringens attityd till bildning, utbildning och civiliserad framtid är arrogant och ofattbar.

Man lider av hybris över att man regerar, beslutar och håller ihop.

Regeringens blick för spelet på arbetsmarknaden håller inte FM-nivå.

Men de har mandatet. Det löper ut i april 2019 då den demokratiska processens tyngsta fas inträder: ansvarsutkrävandet. Väljarna avger sina granskande röster – i ett tillbakablickande perspektiv.

Det finns i vår mångpartikultur inte många alternativ till denna tingens ordning.

Så långt vi kan se får inga partier eller block över 50 procent av rösterna.

Vårdreformen är en av efterkrigstidens största reformer.

Alla partier har gått till val på intetsägande folklore: jämlik vård, regionalt rättvist fördelad och ekonomiskt drillad.

Inget av dem har varit tydligare än andra när det gäller hur-frågan.

Det går alltid en handlingens linje mellan regering och opposition.

Regeringen ska utmärka sig med åtgärder. Sipilä & Co verkar ha den kapaciteten.

Oppositionen tvingas av maktlösheten till retoriska höjder där verkligheten är lätt att hantera eftersom man inte tvingas till konkretion i valrörelsen.

Det vilar i den meningen en dysfunktionalitet över våra valrörelser.

Men det är de kort vi har att spela med.

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning