Makten hos den som berättar

Steve Sem-Sandberg. Den nya romanen Stormen har drag av både spänningsroman och sagospel. Bild: Fredrik Hjerling

Mer än någonsin älskar recensenten Steve Sem-Sandbergs språk i den nya romanen Stormen. Den utspelar sig på en ö i Oslofjorden och handlar om ett barndomsmysterium, om medlöperi och delaktighet.

Steve Sem-Sandberg

Stormen, en berättelse

Albert Bonniers förlag

2016

Det finns så oändligt många ingångar till Steve Sem-Sandbergs senaste roman att det är svårt att välja en. Ska jag börja med ön? Det är romanens mytiska miljö, drömsk och ödesmättad, en plats vars slutenhet påminner om andra miljöer Sem-Sandberg undersökt – ghettot, anstalten, terrorcellen. Ett mikrokosmos och ett hägrande utopia, i vars förlängning koloniseringens lockelse finns. Att vilja bruka jorden, dana ett samhälle till en skön ny värld.

Ockupation och medlöperi

Ja, ön är nog en bra introduktion till Stormen, en berättelse, Steve Sem-Sandbergs nionde roman. Den kom ut i höstas, mitt i den stridaste bokfloden, men har trots fina recensioner blivit mindre uppmärksammad än författarens senaste böcker. Kanske för att den inte verkar famna lika vitt som till exempel De utvalda (2014) eller Augustprisvinnaren De fattiga i Lodz (2009), båda genomresearchade tegelstenar stadigt inkilade i den fasansfulla centraleuropeiska krigshistorien.

Den nya romanen är mindre till formatet och ser i förstone ut att utspela sig i en intimare sfär. Allt börjar med att huvudpersonen och jagberättaren Andreas återvänder till ön i Oslofjorden där han vuxit upp med sin syster Minna, för att röja upp i kvarlåtenskapen efter deras försupne fosterfar Johannes. Men snart nog förstår läsaren att deras historia är oupplösligt sammanbunden med den norska krigstiden och landets komplicerade relation till ockupation och medlöperi.

Som ett mytiskt inslag väver författaren sedan in trådar ur Shakespeares sista pjäs Stormen, om den störtade hertigen Prospero och hans dotter Miranda. Det är inga små källor Sem-Sandberg går till, men så vet han också hur han ska använda dem för att ge klangbotten till sin egen berättelse, utan att de överröstar den.

Föräldrarna som plötsligt försvann

Trollkarlen Prospero tonar fram i beskrivningen av öns ursprungliga ägare, den gåtfulle Jan-Heinz Kaufmann. Å ena sidan framsynt idealist och jordbruksentusiast, grundare till ett reformsinnat kollektiv på ön. Å andra sidan medlem i det norska nazistpartiet och statsråd i Vidkun Quislings kollaborationsregering.

I barnens värld är han en mörk, oroande skugga, knappt synlig på ön han återvänt till efter att ha sonat sitt brott som landsförrädare. Men hans kraft strålar ut från Huvudgården uppe på höjden och fäster också vid hans omkringfarande förvaltare, den lytte herr Carsten (som har drag av Caliban, Prosperos vanskapte slav). Många år senare ligger den och ruvar med oförminskad styrka i Johannes bibliotek, där Kaufmanns gamla dagböcker finns förvarade. Det är någonstans där, i skärningspunkten mellan de tre gamla männen, som Andreas försöker hitta sanningen om sitt och systerns förflutna.

För vad hände med deras föräldrar, det amerikanska paret Lehman som plötsligt försvann och lämnade barnen efter sig? Hur kom det sig att Minna och Andreas blev kvar hos enslingen Johannes, Kaufmanns gamle chaufför? De växer upp med historierna Johannes berättar (ett annat Prospero-drag!), med gamla foton och tidningsurklipp som sparats i pärmar och askar, "indragna i ett underligt kraftfält som verkade i oss varje vaken timme på dygnet och bestämde vilka vi var och vad vi gjorde". Men de förblir ingens, utelämnade till varandra.

Smeker och sticker hål

Makten hos den som berättar, och därmed bestämmer över historien, är ett bärande tema i Shakespeares Stormen. Sem-Sandberg utvecklar det till en uppfordrande undersökning av vad vetskap medför. Ön är tyst: "man teg för att man helt enkelt inte förmådde tala, för om man satte ord på vad man visste skulle man också tvingas erkänna sin passiva delaktighet i vad som skett, och därmed också sin skuld till att det kunnat fortgå utan att någon sagt något".

Om den dokumentära grunden till Sem-Sandbergs tidigare böcker krävt en sträng saklighet är Stormen, som Shakespeares pjäs, mer av ett sagospel. Kanske är jag inte hundraprocentigt övertygad av den roll som spänningsmomentet spelar i romanen, men jag älskar Sem-Sandbergs språk mer än någonsin. Det smeker och sticker hål med sin klarhet och precision, och får samtidigt allt att dallra av sinnlig närvaro och underliggande mening.

Jag vill aldrig att den ska ta slut. Och vad den berättar om kommer jag heller aldrig att bli klar med: språk och kunskap, medlöpare och syndabockar, herrar och slavar, makt och ansvar.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning