Maktdiskussionen borde handla om vem som har råd att verka som kritiker

I dagens offentlighet är det mycket svårare att verka som kritiker än tidigare och "kulturellt kapital" kan inte längre förstås som på Bourdieus tid, hävdar kritikern Tatjana Brandt. Bilden föreställer den danska litteraturkritikern Georg Brandes som verkade från 1870-talet fram till sekelskiftet. På 1970-talet hyllades han med ett frimärke. Bild: Mostphotos/Sergei Nezhinskii

Pierre Bourdieus teori om kulturfältet som ett intrikat spel av makthierarkier är föråldrad, skriver Tatjana Brandt i ett svar till Jenny Jägerhorn-Tabermann.

Jenny Jägerhorn-Tabermann skriver i en stort uppslagen essä i söndagens HBL att kulturjournalistikens kris kan förstås som "en del av ett maktspel inom kulturfältet – ett sätt att bevara kulturen fin och exklusiv". Analysen har hon kommit fram till med hjälp av Bourdieus sociologiska teori om kulturfältet som ett intrikat spel av makthierarkier.

Det går utmärkt att genomföra sociologiska analyser på kulturjournalistiken men då måste man tillåta verkligheten att bjuda teorierna motstånd. Det är överlag god vetenskaplig praktik. I nuläget applicerar Jägerhorn-Tabermann en teori om den borgerliga offentligheten på vår globaliserade, digitaliserade, splittrade, senkapitalistiska värld.

Offentligheten har förändrats många gånger sedan den uppstod i slutet av 1700-talet. Den omvandling vi just varit med om är kanske den allra radikalaste. Vi är många som genom åren kämpat med att skriva om och tänka över vad förändringen inneburit för konstkritiken som genre och för alla som skriver långsamma essäistiskt orienterade texter med respekt för kunskap och eftertanke.

Den svepande arrogans som kommer till uttryck i Jägerhorn-Tabermanns essä fick mig att kippa lite extra efter andan. Kanske är hon mer dialogiskt sinnad i pro gradu-avhandlingen som artikeln baserar sig på? Men i essän i HBL får hon det att låta som om hela diskussionen om konstens och den seriösa kritikens plats i offentligheten kan reduceras till en skock icke-namngivna ödeskorpar som nostalgiskt kraxar efter sina förlorade privilegier. Samtidigt som de mirakulöst nog har sina privilegier kvar.

Det som oroar mig mest med Jägerhorn-Tabermanns essä är att hon med sitt elitbegrepp kommer så nära populisterna. Att kulturen drivs av en härsklysten elit som verkar i ett slags egennyttigt motsatsförhållande till hederliga människor är en kliché som brukar få stort utrymme i högerpartiers kulturprogram runtom i världen. Den riktiga eliten talas det däremot väldigt tyst om.

Jag föreslår att vi börjar om. I stället för att trassla in oss i en förgången borgerlig offentlighets parisiska maktspel inleder vi en kunnig och respektfull diskussion om vad konst är och hur den verkar i samhället. En diskussion som lyssnar på den berättigade oro som finns. Mitt förslag är att kritiken behövs för att kulturen ska leva. Kritiken är varken reklam eller nyhetspuff utan en text som för in konsten i samhället vilket är betydligt viktigare än att premiera ett köp eller utannonsera en händelse. Vad går förlorat om vi får mer flödesradio, podd och journalistiska anmälningar på bekostnad av essäistiska, genomarbetade texter?

Jag föreslår vidare att maktdiskussionen förskjuts så att den fokuserar på vem som har råd och möjlighet att verka som kritiker i dag och i framtiden. Det gjordes en intressant studie i Norge för ett par år sedan som analyserade bortfallet av verksamma kritiker och konstaterade att utsatta grupper lämnar fältet först.

Till sist behöver vi en diskussion om demokratibegreppet. Det är inte så att tidningar som håller sina annonsörer på gott humör genom att publicera så manipulativa och klickvänliga texter som möjligt står för demokratiska ideal. Demokrati och kommersiellt genomslag är inte samma sak. Tvärtom är det ett svek mot demokratin att inte bjuda motstånd mot masskulturen och försvara det unikt skapade och lokala. Hur ska vi värna den enskilda människans röst i offentligheten, inte som ett exempel på massan eller samtiden utan just som personlig och unik röst? Högt och lågt inom kulturen är passé för flera decennier sedan. I stället har vi en konflikt mellan ekonomiskt motiverad massproduktion och verk av konstnärligt värde. Det är en kritikers jobb att formulera skillnaden. Jag vet inte vem som blir fin och exklusiv av det men jag vet att det är viktigt.

Tatjana Brandt

SVAR:

Glädjande att kulturjournalistiken väcker debatt. Då jag började skriva min pro gradu-avhandling utgick jag instinktivt från att kulturjournalistiken och -kritiken befinner sig i kris. Jag blev själv överraskad av resultaten av min kvantitativa undersökning, som visar att läget inte är så dystert som jag hade trott. I både min essä och i min avhandling har jag velat presentera läget nu, vad krisdiskussionen handlar om och öppna upp för diskussion. Mina resultat och till stor del också tolkningen ligger helt i linje med en stor del övrig både färsk och äldre forskning huvudsakligen inom vetenskapsgrenen medieforskning.

Tidigare finländsk forskning visar att andelen kulturkritik i dagstidningarna sedan 1970-talet legat på i snitt 30 procent. Den positiva nyheten är till exempel att kritiken alltjämt utgör över 50 procent av allt kulturmaterial i HBL och att den trots nedskärningar har hållit ställningarna. (Vad gäller VBL ser just det betydligt dystrare ut.) När branschen överlag har skurit ner, måste man ställa kulturen i förhållande till det.

Sedan kan man givetvis argumentera för att hela mediebranschen är i kris. Jag, som själv varit danskritiker i över 10 års tid, är också bekymrad över att mängden kulturkritik minskat i absoluta tal. Även kritikernas möjligheter att verka i framtiden är viktigt att diskutera, vilket jag gör i slutet av min avhandling. Här delar jag Brandts oro.

Vad beträffar elitbegreppet är det naturligtvis inget jag hittat på eller kopierat av högerpopulisterna. Det härstammar från Bourdieu, men används fortfarande flitigt av samtida forskare som jag anknyter till i mitt arbete. Bourdieus teorier används alltjämt för att de fortfarande ses som relevanta. Som jag själv skriver, har det offentliga rummet förändrats enormt och teorierna behöver naturligtvis diskuteras utifrån dagens samhälle – vilket jag gör. Att jämföra mig med (höger?)populister är orättvist och bidrar på inget vis till den "respektfulla diskussion" Brandt efterlyser.

Vad beträffar indelningen av kultur i högt och lågt är den givetvis problematisk, vilket jag också skriver i min essä.

Jag vill ännu framhäva att jag enbart koncentrerat mig på och hela tiden utgått från det kvantitativa, det som går att mäta. Det kvalitativa är en helt annan diskussion som jag hoppas också får utrymme. Andelen kritik är bara en del av det jag undersökt, mina resultat gällande övriga kulturjournalistiska textformer och -genrer är också en del av resonemanget och slutsatserna.

Om Brandt verkligen värnar om kulturjournalistiken rekommenderar jag att hon bekantar sig med ursprungskällan, själva avhandlingen och annan forskning på området.

Jenny Jägerhorn-Tabermann

Tatjana Brandt , Jenny Jägerhorn-Tabermann

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning