Makt och psykvård bottenlös brunn för drama

Robert Kock (i mitten) tolkar den stumme indianhövdingen och Robin Svartström anarkisten McMurphy i Ryhmäteatteris uppsättning av klassikern Gökboet.Bild: Mitro Härkönen

Ryhmäteatteri bjuder inte på någon lättsam sommarteater på Sveaborg. Tack för det.

Yksi lensi yli käenpesän (Gökboet). Dramatisering Dale Wasserman på basis av roman av Ken Kesey. Översättning: Sami Parkkinen. Regi: Juha Kukkonen. Scenografi: Janne Siltavuori. Ljus: Ville Mäkelä. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Dräkter: Ninja Pasanen. Mask: Ari Haapaniemi. På scenen: Robin Svartström, Minna Suuronen, Robert Kock, Tiia Louste, Samuli Niittymäki, Amira Khalifa, Mikko Penttilä, Tommi Eronen, Wanda Dubiel, Jutta Järvinen, Alex Anton.

Ryhmäteatteri på Sveaborgs sommarteater 13.5.

Att sätta upp Gökboet inom kalla stenmurar på Sveaborg ter sig lämpligt. Platsen symboliserar maktrelationer och är tekniskt sett isolerad från resten av samhället. Gångarna in till scenen och läktarna är trånga och mörka, och kunde enkelt blockeras och göra oss till fångar.

De sargade själarna, patienterna på den psykiatriska avdelning som leds av sjukskötare miss Ratched (Minna Suuronen), är fångna både i systemet och i sina egna sinnen. Många av dem har skrivit in sig frivilligt och kunde därmed promenera ut om de så ville. Men de vågar inte. Systemet som underkuvat dem är också ett skydd och en trygghet.

När Randle P. McMurphy (Robin Svartström), som skickats till avdelningen för sinnesundersökning för att han försöker slingra sig undan sitt fängelsestraff genom att spela psykopat, får veta detta kan han inte tro sina öron. Varför sticker de inte?

Det här är bara en av de många frågorna i denna klassiska berättelse om makt, maktmissbruk och om vem som har rätt att definiera människor som friska eller sjuka. Det är en i grunden beklämmande och djupt sorglig berättelse om en man som ifrågasätter systemet, som vill befria även sina med"fångar", men som slutligen knäcks. Systemet vinner.

Samtidigt är det en berättelse full med humor och varm gemenskap. Det är heller ingen simpel berättelse om godhet kontra ondska, för inte heller anarkisten McMurphy är en okomplicerad good guy – han vinner stora pengar av sina medpatienter genom hasardspel, han uppviglar till något som kan ses som mobbning – trots att det ter sig harmlöst skämtsamt och till och med empatiskt – mot den unge Billy Bibbit (Samuli Niittymäki), med tragiska följder.

Och nej, inte heller den kyliga, maktfullkomliga och manipulativa miss Ratched kan ses enbart som ondskan personifierad – i grunden måste hon antas vilja patienterna väl. Hon är en del av systemet och förlitar sig på dess regler. Hon stänger av sin empati för att klara sig – hela hennes verklighet skulle krackelera om hon ifrågasatte systemet.

Det här är så klart en direkt allegori på samhället i stort. Den demokrati som råder på avdelningen – patienterna tillåts rösta om huruvida tiden för tv-tittning ska senareläggas – är endast skenbar och finns till för att ge patienterna en känsla av att de kan påverka sin situation. I verkligheten är det ändå någon annan som bestämmer.

Imponerande skådespelare

Ryhmäteatteris uppsättning av Ken Keseys roman, som dramatiserats av Dale Wasserman, är klassisk och utan några märkvärdigheter; men det här är ingen kritik. Berättelsen och ensemblen är så starka att det inte behövs några trollkonster. Regissören Juha Kukkonen litar på att bägge bär, och det gör de.

Det är uppenbart att filmen av Miloš Forman från 1975, med den ikoniska Jack Nicholson i huvudrollen, har fungerat som en viktig inspirationskälla. Kläder, frisyrer och karaktärstolkningar är väldigt bekanta från den. Svartström i sin svarta mössa, mustasch och läderjacka, med sin självsäkra gång, sina stora gester, sitt temperament och sitt breda leende, är nästan som en dubbelgångare till Nicholson – åter utan att mena detta som något negativt. Till en början kan jag inte undgå att se Nicholsons flin framför mig, men efter ett tag tar Svartström över rollen och gör den till sin. Jag kan just nu inte komma på någon skådespelare som skulle passa bättre som McMurphy.

Niittymäkis stammande, osäkra, älskvärda Billy Bibbit med sin vackra lockiga frisyr är en lika övertygande prestation. Robert Kock som den uttryckslöse Hövdning Bromden som lurar alla och slutligen räddar både McMurphy och sig själv och på så sätt vinner över systemet, är likaså stark – minimalistiskt skådespel är en skicklighet. Suuronen gör en stadig tolkning av miss Ratched.

Det finns en mängd trådar i denna berättelse man kunde spinna vidare på, men jag får nöja mig med att konstatera att Ryhmäteatteri levererar en helgjuten tolkning av en klassiker som är högaktuell 56 år efter sin publicering. Under den fartfyllda ytan finns ett tragiskt och verkligt allvar.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00