Makt och lama ankor

Även om det kan tyckas att makten blivit allt mer koncentrerad kan herrar rivas ner från de högsta av hästar.

Det amerikanska politiska språkbruket har alltid varit färgrikt, med sina filibusters, sina hundar och hökar och sin gerrymandering. Ett av dessa färgrika uttryck har dock en särskild fascination för mig. Uttrycket är "lame duck"; alltså att kalla någon, särskilt en person i en position av antagen makt, för en lam anka. När till exempel en president i USA ännu är den sittande presidenten samtidigt som den nya presidenten blivit vald, då kan man kalla den tidigare för just ett handikappat fjäderfä. Det kommunicerar maktlöshet och en viss nivå av löjlighet, men det visar också hur komplicerat det här med makt egentligen är.

Vi talar ofta om makt som något relativt okomplicerat, som något man har eller inte har, och som något som är svårt att förlora när man en gång fått det. Vi talar om "maktens män", de som verkar skyddade av nätverk och privilegium. Detta är dock en förenkling, och en problematisk sådan.

Se till exempel på Anders Borg. En man som satt vid maktens och kapitalets bord, och rörde sig i de rätta cirklarna. Samtidigt en man som på en sommarfest uppenbarligen dricker sig drängafull och beter sig på ett sätt som ter sig både nesligt och lite löjligt. Han gör sina ursäkter, men skadan är skedd. Han har blivit en lam anka, och drar sig bort från en stor del av sina uppdrag. Makt, för att fungera, kräver nämligen mer än bara en position. Den kräver en legitimitet och en aura, och när dessa börjar krackelera drar nätverket snabbt tillbaka sitt stöd – för att inte själv dras ned.

Många talar nu om Donald Trump som en lam anka. Han har inte lyckats etablera en tydlig maktposition, eller ett tydligt program. Hans utfall på Twitter signalerar mer frustration än koherent policy, och han verkar mest uttråkad av sina egna tidigare löften om stora skiften och ett nytt Amerika. Han gillar golf och att hålla tal, och vi kan i bemötandet han får – särskilt i maktens korridorer – skönja att han inte längre blir tagen fullt på allvar. Oberoende av hans Twitterutbrott.

Vad detta illustrerar är maktens fragilitet, en i det publika samtalet ofta bortglömd aspekt av det hela. Snarare än att vara total och monolitisk är makt något som kontinuerligt måste befästas och bevisas, och också något som kan åsamkas stor skada med relativt små medel. Den kan skadas av ett mindre attraktivt fotografi, vilket särskilt den brittiska pressen utnyttjat. Den kan skadas av att de som representerar makten ställs i ett löjets skimmer, vilket visar hur betydelsefull satiren och vår förmåga att peka och skratta ännu är.

Vi kan lära oss mycket av lama ankor. De visar oss att även om det kan tyckas att makten blivit allt mer koncentrerad, och ojämlikheten i samhället allt större, kan herrar rivas ner från de högsta av hästar och motstånd faktiskt spela en roll. Inte nödvändigtvis så att maktens apparat tas i stycken, men nog så att dess representanter kan reduceras till stapplande, kvackande ting.

Alf Rehn professor