Makode Linde: Den som känner sig kränkt äger känslan

Kontroversiell. Makode Linde blev känd inte bara i Sverige utan också internationellt för det som kommit att kallas "tårtskandalen". – Det går inte att förneka att internationella rubriker påverkar konstkarriären. Det är mycket mer intressant att arbeta med en känd konstnär än en okänd. Det är bara så det ser ut, säger han som menar att han inte haft något emot det, även om debatten inte kom att handla speciellt mycket om själva konsten. Bild: Matilda Rahm/Kulturhuset Stockholm

Han använder sig av symboler och rasistiska stereotypier för att lyfta fram rasism – men blir anklagad för att själv vara rasist. Konstnären Makode Linde vägrar ändå ta på sig ansvaret för att en del blir kränkta.

CNN, Al Jazeera … nyheten spred sig fort inte bara i Sverige utan runtom i världen. Den svenska kulturministern hade skurit i en tårta formad som en svart kvinnokropp. Och den skrek, för konstnären Makode Linde var själv det levande ansiktet målat som ett stereotypt blackface. Afrosvenskarnas riksförbund krävde ministerns avgång, debatten gick het.

Det var för fyra år sedan och nu är han tillbaka, Linde, med en utställning på Kulturhuset i centrala Stockholm och också den är omtalad – ja den var det redan flera veckor före vernissagen.

Linde har gett sin utställning namnet Negerkungens återkomst vilket Kulturhusets högste chef Benny Fredriksson inte har accepterat, så officiellt är det bara Makode Linde. Det finns "betydande risk att Kulturhuset Stadsteatern som institution uppfattas legitimera ett rasistiskt uttryck", har han skrivit i ett brev som svenska medier har publicerat. Följden blev att konstchefen, som beställt utställningen, lämnade sin post i förtid.

På öppningen protesterade några utanför lokalen med plakat som "Kulturhuset legitimerar afrofobi" och "konst är ingen frizon för rasism". Och Linde själv genomförde inte den performance som var utlovad eftersom han och personalen hamnat i konflikt.

Varför vill du att utställningen ska heta så?

– Det är en referens till Pippis pappa och diskussionen om hans varande eller icke-varande på de svenska barnbiblioteken, vilket också är kopplat till stereotyper i svensk barnlitteratur vilket också är kopplat till tårtan. Jag tycker att titeln knyter ihop säcken och de senaste fyra årens diskussion som jag och min konst har varit en del av.

Linde anser att de senaste månadernas debatt har visat att titeln är korrekt. Han kunde förutspå att det skulle bli en liknande uppståndelse som med tårtan. Det handlar därför också om hans egen återkomst.

Kungaparet

Makode Linde säger att han gör konst om rasism, att han vrider och vänder på främlingsbegrepp, "ofta som utgångspunkt idéer om den svarte mannen, slaven eller andra koncept som är kopplade till svart historia".

Han använder gärna symboler som många kan associera till, men så att betydelsen ändras. Så har till exempel det svenska kungaparets ansikten på stela väggtallrikar målats svarta. Ingången till utställningen är ett väldigt blackface, sminkningen med skokräm som vita använt för att förlöjliga svarta i det som en gång sågs som underhållning – en av de nidbilder som avsikten är att driva med.

Men det finns de som menar att Linde reproducerar stereotypierna. Flera av kritikerna är själva rasifierade.

– Vissa tror att bara för att man använder en symbol inom konsten så upphöjer man den här symbolen till skyarna. Men det är inte så symboler eller konst fungerar, säger Linde.

Han tar inte på sig ansvaret för att någon blir förolämpad.

– Den som känner sig kränkt äger den känslan, det är den som är kränkt. I det här fallet är det inte jag som kränker alla människor, utan det är de som är kränkta. Då tycker jag det är lite absurt att flytta över det ansvaret på mig. De har faktiskt ett val innan de tar till sig samtidskonst, går ut på internet eller öppnar en bok.

Han odlar också en hel del ironi. "Stängt på grund av policy" står det på en dörr. Institutionen Kulturhuset blir så en del av utställningen, och det gäller också publiken. Linde vill att besökarna ska trä på sig en svart mask med stor röd mun eller dra en papperspåse över huvudet – om man inte är mörkare i hyn än han själv.

Varför vill du det?

– Det är som att fråga varför man ska titta på konsten. Därför att jag säger det!

– Det finns en massa referenser i utställningen för den som kan sin postkolonialism. Men det känns som att jag inte vill skriva ut dem, det blir så tråkigt.

Där vill du inte riktigt hjälpa publiken.

– Titelskyltar är kanske en bra nyckel till verken, men de är så störande.

Är det så att alla inte förstår din humor?

– De insatta har förstått, säger han och hänvisar till flera positiva recensioner.

– Jag upplever mig inte som generellt missförstådd, utan generellt förstådd.

Teater på Viirus

I Finland var Makode Linde aktuell i höstas genom Johanna Koljonens pjäs Kycklingrättegången som sattes upp på Viirus. Den baserar sig på en verklig rättegång, som beskrivits som i det närmaste surrealistisk. Linde stod åtalad för djurplågeri för att han 2008 ordnade en klubbkväll. Kycklingar var målade, och akvariefiskar simmade i drinkglasen.

Vi träffas på Södermalm, i kvarter som har varit hans sedan barndomen även om han numera till stor del bor i Berlin. Kärleken tog honom dit, men så känns det också större, friare än i Stockholm.

Han svarar på alla frågor men medger att han är lite trött på att tala om samma saker om och om igen. Det är svårt att inte börja låta arrogant, säger han.

Han har tidigare berättat att det var när han, trots sju ansökningsgånger, inte kom in på Kungliga konsthögskolan som han gjorde om sin strategi. Från att inte ha velat arbeta med det som rör hans ursprung – hans pappa är västafrikansk invandrare – fokuserade han på just det. "Jag kan vara er svarta bög", har han uttryckt det för Dagens Nyheter.

Emellanåt låter han frustrerad över att så mycket av debatten kring honom handlar om annat än om konst. Men samtidigt:

– Jag har insett att diskussionen ligger bortom min kontroll och jag tror att folk diskuterar det de känner att de behöver diskutera.

Senare i vår ska han arbeta med ett konstprojekt i Nordkorea. Nu väntar två månader "i Söderhavet" där han ska koppla av och göra musik, för han är också musiker.

Det är också där som Pippi Långstrumps pappa finns, han som i nyare upplagor nu heter Söderhavskung.

Är du kritisk till att man plockade bort ordet negerkung från Pippiböckerna?

– För att vara helt ärlig tycker jag det är oviktigt. Det som verkligen är problematiskt är att han är en vit snubbe som åker ner och domderar runt med en massa infödingar i Söderhavet.

Makode Linde tittar sig runt i kaféet där vi sitter. På väggarna hänger ett tjugotal bilder på artister. Inte en enda har mörk hy. Och det är det som säger något om rasistiska strukturer, anser han.

Hur ska vi komma åt det?

– Det koms väl åt med tiden, genom att medvetandegöra det här.

Bidrar du till det?

– I det långa loppet kanske. Får vi hoppas. I alla fall är det väldigt många som tror att de har upptäckt rasistiska strukturer genom min konst, säger han lite ironiskt.

Men kanske så att de ser att du använder dig av stereotypierna på fel sätt?

– Ja. Men trots det har det blivit väldigt många debatter om de här ämnena. Jag tror vi alla kan gå ur det här som vinnare.

Makode Lindes utställning visas i Kulturhuset vid Sergels torg till och med den 24 april.

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning