Makaronivälling, dillkött och "mardrömmen i matsalen" – så minns vi skolmaten

Året är 1985 och bilden har vi hittat i Hufvudstadsbladets arkiv. De två eleverna som äter skolmat ser ut att ha gröt på tallriken. Bild: HBL-arkiv/Evy Nickström

Det finns ett ämne som finländare i alla åldrar gemensamt kan förfasas eller förtjusas över. Ofta är det en blandning av båda. Här berättar kolleger på Hufvudstadsbladet hur det har varit att äta skolmaten under olika årtionden.

När jag började skolan på 1960-talet var korvsoppan den sällsynta kulinariska höjdpunkten i bespisningen. Väldigt långt i andra ändan av skalan hade vi grodögonen, alltså en tunn och förhatlig gröt på potatisgryn. Grynen svällde och blev till runda och blanka glosögon som faktiskt tittade anklagande på mig när jag tvingade dem i mig. Det allra godaste var i allmänhet knäckebrödet, möjligen identiskt med det som armén senare bjöd på under sjuttiotalet.

Dan Kronqvist

Journalist

Jag minns med skräck och fasa makaronivällingen som serverades i Mattby folkskola på 1960-talet. Men jag åt alltid av skolmaten fast det var kämpigt med makaronivällingen. Senare gick jag i Zillen på 1970-talet där vi levde trångt och åt i klassrummen. Vi hade matdejourer som gick efter mat, tallrikar och bestick till köket och transporterade den till klassen i stora tvättkorgar. Då var "korvkoppar" och potatismos populärt och naturligtvis pannkakan.

Susanna Ginman

Chef för ledarredaktionen

Dillkött hör fortfarande till mina favoriträtter. Jag vet inte vad våra ljuvliga köksor i Sjundeå lågstadieskola gjorde med dillköttet under senare halvan av 1970-talet, men den såsen var god. Nästan all mat var god, och särskilt lycklig blev jag när överbliven potatis hade stekts upp åt oss elever i stället för att bli grismat. Men så var det mjölken ... Efter i-jesu-namn-till-bords-vi-gå stod den där, upphälld i gul plastmugg. Det var bara en halv mugg, men min motvilja var enorm. Till slut kom jag på det, och eftersom brottet, det nästan oförlåtliga slöseriet, måste ha preskriberats, kan det väl medges. Jag hällde ut den. Varje dag, när de flesta hade druckit ur, frågade jag om jag får mera. Och svaret var alltid detsamma: "Då får du ta vatten." Så då tog jag muggen, gick till kranen, vred på vattnet och hällde försiktigt ner den vita mjölkskvätten i det vita handfatet, sköljde muggen och tog mitt vatten. I tre år, varje dag. Jag vill inte räkna efter hur många liter mjölk jag har slösat bort, men jag vet nu att det ständiga magontet har ett namn, att jag var laktosintolerant redan då.

Annika Rentola

Reporter

Jag gick lågstadiet i slutet av 1970-talet i en liten byskola i Österbotten och det jag kommer ihåg (som min egen storstadsdotter tycker är konstigt) var att vi varje höst måste plocka lingon och ta med till skolan, där lingonen sedan syltades för vinterns bruk. Jag avskydde att plocka de där bären, och förlorade alltid mot min storebror. För övrigt var köksan rund och go' med huckle på huvudet och hon hette Anna. Vi måste hjälpa till i köket enligt något rullande system, om jag minns rätt. Det var nog när allt kommer omkring idylliskt. Sedan blev det mer rullande bandet-principen i högstadiet med 450 elever.

Lena Skogberg, biträdande ansvarig utgivare

Lågstadiet, tidigt 1990-tal. Dagen efter att det serverades fiskpinnar stod det ofta "bit av fisk" på menyn. Till skillnad från hel fisk? Bitarna av fisk såg ut och smakade som tillplattade fiskpinnar. Det var inget fel på fiskbitarna (eller fiskpinnarna), jag gillade dem. Men tajmningen var lite suspekt.

Joakim Ekroos

Webbutvecklare

En byskola i Österbotten på 1980-talet. I lågstadiet köade vi aldrig i matsalen, utan maten serverades i skålar på varje matbord, alla fick ta själv. Men först stod vi och sjöng Glädjens Herre … Jag som allergibarn fick hämta min specialsås från köket, där köksan tillredde all mat själv. Hönssåsen och kycklingrisotton var storfavoriter, då skrapades skålarna rena, medan ingen tyckte om dillköttet. 5:or och 6:or hade köksdejour, två elever fick varje vecka turvis torka av borden och skölja de diskade dricksglasen under matrasten.

Petra Miettinen

Dagboksredaktör

Fiskpinnarna och särskilt remouladsåsen var så goda i Norsen på 1980-talet att vi nästan glömde den medföljande gummipotatisen. Och när staden hade något förslag på att peta i den menyn, så gick eleverna nästan i strejk. Så allvarligt var det.

Tommy Pohjola

Reporter

Jag känner igen både fiskpinnarna, såsen och gummipotatisen. Dillköttet med tillhörande (lim)sås var inte särskilt populärt bland mina kompisar. Jag åt allt! Tacos hade vi nog aldrig hört om på den tiden.

Peter Wikström

Layoutjournalist

Mardrömmen i matsalen i Cygnaeusskolan på Bangatan på 1960-talet var havregrynsgröten. Den serverades med en tjock skiva hård leverkorv som slängdes rakt i grötfatet. Mjölk och knäckebröd som tilltugg. Allt skulle ätas upp och den tomma tallriken visas för läraren. Det slutade alltid med tårar för flera av oss och vi tvingades sitta kvar i matsalen under hela matrasten tills någon köksa nådigt lät oss lämna in de oätna portionerna. Det var fruktansvärt, jag har aldrig ätit gröt efter de få skedar jag förmådde äta under folkskolans fyra år. Jag mår fortfarande illa när jag ser ett grötfat.

Kim Isaksson

Redaktör för extern opinion och debatt

I Dickursby folkskola hade vi en kokerska som alla vi barn upplevde som väldigt snäll. Det var de stränga lärarna som satt i matsalen och bad bordsbön med oss och kontrollerade att rågmjölsgröten blev uppäten jag minns bäst då jag tänker på skolmat. Rågmjölsgröt och segt dillkött var definitivt inga favoriter, men korvsoppan var god.

Katarina Koivisto

Administrativ redaktionschef

Jag åt maten i Roparnäs lågstadium i Vasa i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Man måste, på den tiden. Kommer också, motvilligt, ihåg det där med bordsbönen; "I Jesu namn till bords vi gå välsigne Gud den mat vi få. Amen." Oftast skanderat på hög volym, skrikandes, nästan. För det mesta var det okej mat. Köttsoppa, currykyckling eller något som gick att äta när man var 7–11-åring. Knäckebröd fanns alltid på bordet. Ibland var det tävling om vilket bord som åt upp fatet med knäckebröd snabbast. Men. Dillköttet. Brrr... köttet var oftast segt och av någon anledning kändes såsen också seg eller hade klumpar i sig. För att inte tala om leversåsen också med sega och stora leverbitar. Den är mitt djupaste trauma. Jag kan inte ens ännu i dag röra vid lever ens med tång. Nej, det går inte. När dessa rätter serverades så gällde det att kolla när man kunde föra bort tallriken oäten utan att lärarna såg det. En servett ovanpå maten eller dylikt kunde lyckas ibland, men oftast gjorde det ju inte det.

Anders Sjöberg

It-chef