Makaber underhållning

Madeline (Meryl Streep) och Ernest (Bruce Willis) är olyckligt gifta. Bild: Frii

Robert Zemeckis horrorkomedi har några år på nacken men underhåller fortfarande tack vare spelglädjen hos Meryl Streep och Goldie Hawn.

Döden klär henne, Frii 21.00

Döden klär henne (Death Becomes Her, USA 1992) är en märklig film. Den är skriven av Martin Donovan och David Koepp som en slags b-film men stoltserar med namn som Meryl Streep, Bruce Willis och Goldie Hawn. Den är slapstick, horror, såpa och satir. Den blev sågad av kritikerna, fick en Oscar för bästa specialeffekter och har med tiden blivit något av en queer-klassiker.

Filmer tar vid 1987 när divan Madeline Ashton (Streep) spelar en musikalversion av Tennessee Williams Sweet Bird of Youth på Broadway. Det är en horribel uppsättning och publiken lämnar pjäsen mitt i. En som blir hänförd är dock plastikkirurgen Ernest Menville (Willis). Han är på plats tillsammans med sin fästmö Helen Sharp (Hawn), Madelines vän och rival sedan länge. Madeline har en historia av att "stjäla" Helens pojkvänner och så sker även denna gång.

Tiden går, Helen blir en crazy cat lady och hamnar till sist in på psyket, besatt av Madeline. Detta tills hennes psykolog menar att hon måste få bort Madeline ur sitt liv – något Helen tar till sig bokstavligt. Madeline är i sin tur olycklig och bitter. Hon sörjer narcissistiskt sin förlorade ungdom medan Ernest är alkoholiserad och jobbar som begravningsentreprenör.

Med i bilden finns också Isabella Rossellini som Lisle von Rhoman, en mystisk societetsdam som har tillgång till ett elixir som ger den som dricker det evigt liv samt ungdomen åter i 10 år.

Mycket till nyskapande story finns här inte men två orsaker att se Döden klär henne är ändå Streep och Hawn som arga, självupptagna fiender. Särskilt Streep tar ut alla svängar och visar redan i det underbart campiga öppningsnumret att hon är här för att ha roligt. Och hur ofta får en chansen att se två kvinnor slåss med spadar och kasta spydigheter på varandra, samtidigt som de aldrig slutar vara filmens sanna hjältar?

Alla skämt landar inte, och filmen tenderar gå åt det hysteriska hållet. Satiren blir också lite oklar, tyvärr. Men regissören Robert Zemeckis (Back to the Future, Forest Gump, Cast Away) lyckas tillräckligt ofta, tack vare sina skådespelare, hitta en ton som trots 25 år på nacken lämnar ett leende på läpparna. Det är makabert men så där b-filmsunderhållande.

Martina Moliis-Mellberg Reporter

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning