Makaber, laddad halshuggning

ILLUSIONER. Nycirkusföreställningen Cutting Edge bjuder på flera ståtliga synvillor.Bild: Kalle Nio

Halshuggningen som avrättningsmetod, som motiv i konsten och förstås som det ultimata trollkonsttricket synas i nycirkusföreställningen Cutting Edge.

Cutting Edge

Regi: Kalle Nio. Ljus: Jere Mönkkönen, Joonas Tikkanen. Scenografi: Kalle Nio, Taneli Rautiainen Ljud: Samuli Kosminen, Kalle Nio. På scenen: Ines Campos, Vera Selene Tegelman, Jukka Tarvainen.

Det kryllar av halshuggningar i vår kultur. Salome med Johannes döpares huvud på ett fat, Judit som kör svärdet i halsen på den assyriske härföraren Holofernes. Motiv som upprepats i litteraturen och konsten. Och i dag svämmar nätet och nyhetsrapporteringen över av bilder och videor på terrorgruppens IS brutala dekapiteringar.

Regissören Kalle Nio och nycirkusgruppen WHS tar sig an det makabra, laddade motivet i sitt nya verk Cutting Edge. Halshuggningen som avrättningsmetod, som motiv i konsten och förstås som det ultimata trollkonsttricket.

Föreställningen i Almisalen inleds med en konsthistorisk genomgång, en bildkavalkad av renässansmålningar, ofta bibliska motiv, föreställande sköna kvinnor och avhuggna, skäggiga manshuvuden. Ines Campos och Jukka Tarviainen återskapar motivet i ett humoristiskt, ruffigt trollkonstnummer där hennes kropp och hans huvud smälter samman i en hårdhänt, bångstyrig duett.

Förutom dans och illusioner används också text på scenen. Ensemblen läser upp textfragment och konstaterar bland annat att avrättningen av amerikanen Nick Berg i Irak 2004 blev ett av de mest googlade ämnena på nätet. Präglas vårt samhälle fortfarande av samma blodtörstiga sensationslystnad som lockade folkmassorna till torgen och giljotinavrättningarna på 1700-talet?

Men texterna känns sällan originella, snarare som ett lite banalt pålägg. Idén är fyndig, men föreställningen lyckas aldrig riktigt bli mer än en illustration till temat. Tjusningen är enskilda scener och trick som saknar tal, där Kalle Nio skickligt brer på lager av humor, kitsch och kulturella referenser. Nio skruvar ofta upp det gotiska och högstämda till max, utan att föreställningen drunknar i patetik.

Förstås imponerar många av trollkonsterna, kroppar som förflyttas från ett ställe till ett annat, ett flortunt plastskynke som förvandlas till böljande hav. I de här stunderna kan man bara sitta och låta sig bedras av synvillorna, imponeras av den tekniska kompetensen, den snillrika ljusdesignen och kropparnas lyhördhet.

WHS premiär på Nationaloperan under Helsingfors festspel 31.8.

Isabella Rothberg Teaterredaktör

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00