Magma-pamflett ger riktlinjer för svensk kulturpolitik

Pamflettförfattare. Wivan Nygård-Fagerudd och Mikael Kosk har listat 31 rekommendationer för en kulturpolitik på svenska i Finland. Bild: Evy Nickström

Det behövs en kulturpolitik för det svenska i Finland. Det hävdar Wivan Nygård-Fagerudd och Mikael Kosk i en pamflett för tankesmedjan Magma.

I pamfletten som publiceras i dag föreslår de bland annat att Undervisnings- och kulturministeriet ger en av sina tjänstemän särskilt ansvar för svenska frågor, att konstutbildningar som inte håller måttet läggs ner eller slås ihop och att Yle, de finlandssvenska tidningarna samt tredje sektorns fonder och finansiärer gör långsiktiga satsningar på kulturjournalistik.

Totalt listas 31 konkreta förslag, eller rekommendationer. Samtliga adresseras till en eller flera specifika mottagare.

Wivan Nygård-Fagerudds och Mikael Kosks arbete kan betraktas som en uppföljning till Maria Hirvi-Ijäs rapport "Ni har ju era fonder" – "Vi har ju våra fonder" från slutet av 2014. Också den gavs ut av Magma, och visade hur splittrad kulturfinansieringen är och hur olika institutioner verkar utan större koordinering. Detta innebär en stor frihet från styrning ovanifrån, konstaterade Hirvi-Ijäs men noterade också myntets baksida: att kulturlivets verksamhetsförutsättningar verkar vara spretiga och resurserna ojämnt fördelade.

Arbetet med den nya pamfletten utgick från den fråga som lämnades obesvarad i Hirvi-Ijäs rapport: Behövs det över huvud taget en kulturpolitik på svenska i Finland?

Nygård-Fagerudd och Kosk svarar jakande, men med vissa reservationer. De menar att svenskan över tid blivit mer osynlig i den offentliga kulturpolitiken. Som nationalspråk har svenskan å ena sidan en stark formell status, men verkligheten beaktar å andra sidan inte hur liten minoriteten är och dess behov av särskild uppmärksamhet. På grund av den här dubbelheten förespråkar författarna en dubbel kulturpolitisk strategi: dels behövs fullständig delaktighet i de nationella strukturerna, dels egna svenska, autonoma strukturer och nätverk.

Däremot är Nygård-Fagerudd och Kosk måna om att se kulturpolitiken som en självständig sfär: den "är inte en förlängning av språkpolitiken" även om "kulturens språkliga dimension är av sådan dignitet att språkpolitik och kulturpolitik inte kan hållas isär". Vidare skriver de att kulturen inte bör underordnas ett språkpolitiskt tänkande och tar avstånd från en kulturpolitik som politiserar konsten, eller enbart silar den genom ett identitetsperspektiv.

Inte helt överens

Mikael Kosk konstaterar ändå att han och Wivan Nygård-Fagerudd inte varit helt överens om allt, och slutresultatet är en kompromiss.

– Jag har kanske haft en lite mindre statscentrerad syn på vad kulturpolitik är, lite mindre av tänkandet att det är staten som till syvende och sist skall bära upp institutioner och kulturutbudet överlag. I stället betonar jag lite mer de andra aktörerna, inte bara fonderna utan också organisationer och privata företag.

Vilken uppgift tycker du att fonder och andra privata aktörer har eller ska ha i kulturpolitiken?

– Det är väldigt svårt att ge en bestämd uppgift. Fonderna är förstås bundna av sina urkunder, men jag tycker att det finns utrymme för ett lite vidare kulturpolitiskt tänkande.

Som exempel nämner han Svenska kulturfondens strategiska projekt, till exempel det som görs för att få fram ny finlandssvensk dramatik.

– Jag tycker att man kunde bygga vidare på det här, och att fonderna sinsemellan skulle fundera på vilken deras kulturpolitiska uppgift är. Det är helt klart att Svenskfinland kulturpolitiskt inte klarar sig utan fondernas insats. Det behövs absolut komplement till de offentliga stukturerna, även om de har det grundläggande ansvaret.

Wivan Nygård-Fagerudd önskar att tredje sektorns finansiärer är på alerten när det gäller till exempel de egenfinansieringsandelar som lösgör EU-medel.

– Det finns finansiering att hämta på EU-nivå, men landets kulturfält är för svagt och splittrat för att kunna avsätta resurser för tillräckligt genomarbetade ansökningar. Det här gäller i ännu högre grad på svenskt håll. Här kan fonderna göra en insats.

Det Kosk kallar en statscentrerad syn ser Wivan Nygård-Fagerudd som en fråga om perspektiv. Hon ansluter sig till den så kallade Himanen-rapportens bedömning att staten också framöver, trots ekonomiska svårigheter, bär huvudansvaret för välfärdssamhällets kulturtjänster.

Hon tillägger att det är de offentliga aktörerna som i nuläget har störst anledning att ta sig i kragen.

– Den uppfattningen utesluter på inget vis andra aktörer, tvärtom. Men i dag är svenskan osynlig i kulturministeriet och många institutioner. Och det räcker inte med att det också finns en svensk webbsida, utan det tvåspråkiga och det svenska måste finnas med i hela processen. Det gör det inte i dag.

Hon ger flera exempel. Den arbetsgrupp som för kulturministeriets räkning ska hålla koll på svenska frågor har inte sammanträtt på nio år och de nationella institutionerna förstår i regel sig själva som finskspråkiga, inte minst på nätet där engelskan ofta har en mer framträdande roll än svenskan.

– Men det nationella är inte lika med det finska. Här är begreppet kulturautonomi relevant. Som en självklarhet måste svenskan finnas med i de nationella sammanhangen, men samtidigt behöver vi också ha ett självbestämmande när det gäller de frågor som rör oss och vår kultur.

Folktinget igen

Många av Nygård-Fagerudds och Kosks 31 förslag handlar om att på olika sätt stärka den svenska närvaron där olika beslut fattas. Förutom att Undervisnings- och kulturministeriet borde lägga mer energi på svenskan och tvåspråkigheten vill de att de planerade landskapen ska bära ett kulturpolitiskt ansvar. Också satsningar på unga behövs, och digitaliseringens möjligheter kunde tas tillvara på ett bättre sätt.

När det gäller intressebevakningen ansluter sig författarna till Maria Hirvi-Ijäs förslag att Folktinget axlar ett större ansvar för den svenska kulturpolitiken. De föreslår att ett kulturutskott inrättas.

– Folktinget är en intressebevakare för det svensk- och tvåspråkiga Finland. Uppgiften som intressebevakare gäller egentligen alla politikområden. Sedan ställer jag också frågan hur det över huvud taget är möjligt att idka språkpolitik utan att idka kulturpolitik, säger Kosk.

– Jag vet att kulturen används i Folktingets evenemang – det får man applådera – men den allmänna osynlighet vi ser i vår rapport är något som borde intressera dem, säger Nygård-Fagerudd.

Folktingssekreteraren Markus Österlund, som kommenterade pamfletten då den presenterades på ett seminarium i går, ville ändå inte ge Folktinget en huvudroll då det gäller "att bevaka, följa upp och ge initiativ" inom kulturpolitiken.

– Vi har ett lagstadgat mandat, men vi är ingen myndighet, sade Österlund som gärna skulle se mer nätverkstänkande men betonade att stat och kommun måste ha huvudansvaret.

Arbetet Riktlinjer för en kulturpolitik på svenska i Finland är sammanställt som i två separata dokument. Å ena sidan en koncis pamflett med riktlinjer och ”överlagda åsikter och debattöppningar”. Å andra sidan en grundligare rapport med bakgrundsanalyser och längre resonemang.

Arbetet baseras på samtal, skriftliga källor i form av forskning och kulturpolitiska dokument, samt författarnas egna erfarenheter från kulturfältet. Tisdagen den 1 mars publiceras det på magma.fi

Wivan Nygård Fagerudd är musiker, men jobbar också som kulturjournalist och har ett förflutet som delegationsordförande för Svenska kulturfonden. Även Mikael Kosk har en bakgrund som kulturjournalist, samt som ledarskribent på Hufvudstadsbladet.

Skapa din framtid vid Yrkeshögskolan Novia

Yrkeshögskolan Novia är en studerande- och arbetslivsnära entreprenörsmässig högskola med högklassig utbildning på fyra orter: Vasa, Åbo, Raseborg och Jakobstad. Novia har ca 4000 studerande, och vi tog pulsen på några av dem. 19.3.2020 - 15.23

Mer läsning