Magiska glimtar ur det musikaliska spegellandet

Penttu Haapanens tonspråk är filosofiskt och kulturellt öppet. Bild: Maarit Kytöharju

Influenser från Japan hördes Penttu Haapanens flöjtkonsert.

Radions symfoniorkester i Musikhuset 19.4. Dirigent: Dima Slobodeniouk. Solist: Yuki Koyama, flöjt. Sibelius, Haapanen, Schönberg.

Spontana associationer kan leda en i de mest överraskande riktningar. Om jag inte vetat att flöjtkonserten var signerad Perttu Haapanen hade jag sannolikt gissat på en ostasiatisk tonsättare. Något av en Takemitsus drivna klangraffinemang hade funnit sin väg till Haapanens innovativt instrumenterade musik, samtidigt som de kontemplativa partierna hade något stiliserat över sig som osökt förde tanken mot åtminstone en västerländsk uppfattning om det asiatiska.

Föga överraskande drar jag mig till minnes att Haapanens förra av Yle beställda verk, Compulsion Island (2014), nyttjade den japanska animeseriekonsten som en inspirationskälla och när Haapanen i sin verkpresentation nämner bland annat yogaandning visavi solostämmans natur faller ytterligare en pusselbit på sin plats. Det handlar givetvis inte om något som helst slag av billig exotisering, utan om en filosofisk och kulturell öppenhet som på ett fruktbart sätt berikar det haapanenska tonspråket.

Och sällan hör man väl en flöjtstämma som så självklart utgår från andningen och dess villkor och även om Haapanen nyttjar multifoner och alternativa spelsätt känns de aldrig påklistrade, utan som en naturlig del av den rika uttrycksmässiga arsenalen. Meditativa, närapå stillastående passager kontrasteras effektivt mot mer ritualistiskt rytmiserade dylika och helhetsintrycket är onekligen smått magiskt; som glimtar ur Alices spegelland, där inget är vad det först tycks vara.

Mångfasetterad begreppsvärld

Haapanens orkestrering är sedan ett kapitel för sig. En borr, en gammal skrivmaskin och allehanda visslor hör till slagverksinstrumentariet – jag såg även en skär gris, men är inte säker på vilket läte den gav ifrån sig – medan cembalon ytterligare förstärkte den lätt surrealistiska grundstämningen. Mikrotonala stråkharmonier och generöst tilltagna tonala klangbottnar skapade i sin tur ett rum med högt till tak och brett mellan väggarna och som själva livsnerven hade vi den ständigt närvarande andningen, som suggestivt fortplantade sig från soloinstrumentet ut i orkesterns tentakler.

Från den mångfasetterade, stundom medvetet fördunklade, haapanenska begreppsvärlden var steget till den symbolistiskt färgade världen i de kringgärdande Pelléas och Mélisande-tolkningarna inte särdeles långt. Något drömlikt vilade över konserthelheten och även om jag själv hade föredragit Faurés syn på Maeterlincks drama framom den välbekanta Sibeliussviten fungerade det fint även så här, med det ultrasenromantiska klangbadet i Schönbergs tondikt som en välkommen kontrast till första konserthalvans mer förfinade förtoningar.

Dima Slobodeniouk gav konserten igenom intrycket av den bekanta fisken i vattnet – de rappa tempona i Schönberg var sannolikt till verkets fördel – och RSO-musikerna spelade överlag på toppen av sin förmåga. Som guldkant på det hela hade vi sedan orkesterns förträfflige soloflöjtist, Yuki Koyama, som inte bara spelade utan andades och levde ut sin stämma i optimal samklang med dirigenten och medmusikanterna.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning