Magisk och teknologisk realism

Organiskt versus artificiellt. Närbild på installation av Korakrit Arunanondchai.Bild: Petri Virtanen

Thailändska Korakrit Arunanondchais installationer är små världar inom vilka det organiska tävlar mot det artificiella.

KONST

Korakrit Arunanondchai: With history in a room filled with people with funny names.

Kiasma till 18.3.2018.

Hösten 2009 upptog schweiziska Pipilotti Rists utställning Elixir Kiasmas översta våning. I Rists händer blev museiutrymmet en egen värld, en psykedelisk mytologisk skog. Åtta år senare grämer jag mig fortfarande över att jag inte gick och såg Elixir mer än en enda gång, men nu visas det i samma utrymme äntligen en ny utställning i vilken magisk realism skimrar och en egen värld växer fram.

Landskap som flämtar och porlar på små öar som glänser och skimrar i den kala museisalen. Lamporna andas ryckigt, ljuset kommer och går. Blå vätska pumpas igenom tunna genomskinliga slangar och plaskar ner över ett spräckligt klot. Ovanför det en enorm nattfjäril och en DNA-spiral. Snäckor och glasfiber. Plast och skulpturer av äkta exoskelett av krabbor.

Korakrit Arunanondchais installationer är små världar inom vilka det organiska tävlar mot det artificiella. Den tysta kampen är tills vidare oavgjord, vilket ger ett sken av samexistens. Apokalyptiskt men krälande av liv. Plastigt och konstgjort men övervuxet av organisk materia. Gammalt och slitet men överdraget av något glänsande, likt ett slemmigt nyfött monster.

I de två filmer som ingår i utställningen utvidgas och förklaras denna värld i ett poetiskt narrativ. Data är själ. Teknik och kropp smälter samman – kanske. En kamera på en drönare kan vara en vän. Arunanondchai undersöker trevande olika sätt att sammanfoga magisk realism och natur med uppkoppling och teknik utan att vara svartvit och dömande. Den tysta kampen som pågår är inte en mellan "gott" och "ont" utan är av en mer existentiell natur.

Det existentiella understryks av den cykliska aspekten i Arunanondchais konstnärsskap. Han återanvänder material, såväl i film som i installationer. With history in a room filled with people with funny names 4 (2017) är lager på lager av återvinning: glasföremål från installationerna återkommer i filmerna, filmerna återkommer i stillbilder tryckta på tyg. Också i val av material poängteras tidens gång: sand som Thailands kung Rama IX har gått på är en komponent i installationerna enligt texten på väggen, och ett viktigt inslag i den ena filmen är dokumentation av den offentliga sorgeperioden i Thailand efter kungens död hösten 2016.

Salig blandning

Vid bara 31 års ålder är den thailändska, i USA bosatte Arunanondchai redan en skicklig och mångsidig konstnär. Han lyckas undvika det ytliga, kalla och ironiska som ofta präglar den konst som tar sig an internet som tema. Filmen with history in a room filled with people with funny names 4 handlar inte bara om drönare och globalisering, utan framför allt om konstnärens minnessjuka mormor. På något förunderligt sätt fungerar den saliga blandningen av animation, dokumentärt material, skådespeleri, naturklipp och flygfoto. Helheten blir till en polyfoni: en ganska spretig och förvirrande sådan, men samtidigt också eggande och intressant.

Många gånger går tankarna till den thailändska regissören Apichatpong Weerasethakuls filmer, och det inte bara på grund av den gemensamma geografiska nämnaren. Arunanondchai själv försöker inte heller dölja detta: i filmen Painting with history in a room filled with people with funny names 3 (2015) flimrar material ur Weerasethakuls Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv förbi.

Igenom helheten ormar sig den röda tråden elegant fram: små medel som det återkommande inslaget av denimtyg och skräp fungerar effektivt som symboler för globalisering. Den magiska realismen och den mytologiska värld som Arunanondchai bygger upp är just kanske en förorenad fantasivärld; en sagovärld i vilken tekniken gjort intrång. En tropisk skog invaderad av amerikansk kultur.

Helen Korpak Konstkritiker