Maffigt klingande symfoniskt blås

Blåsmusiken har stuckit ut hakan med besked i samband med Nationella blåsmusikdagarna, som pågått hela veckan med föreläsningar, workshoppar, seminarier och konserter av alla de slag och som kulminerade i lördags med den första gemensamma konserten någonsin med förträffliga Gardets musikkår och vår musikhögskolas egen blåsensemble Academy Winds.

Nationella blåsmusikdagarna

Gardets musikkår & Academy Winds i Musikhuset 17.3

Dirigent: Anna-Maria Helsing. Solist: Perttu Nurkka, saxofon. Kasurinen, Heininen, Linkola, de Meij.

Ett spännande projekt, som förhoppningsvis får en snar fortsättning. Det ligger självfallet i allas intresse att Sibelius-Akademins blåsarbegåvningar efter fullgjord examen söker sig inte blott till de traditionella orkestrarna utan även till våra professionella blåsorkestrar – samtliga i försvarsmaktens regi och med Gardets musikkår som självklart flaggskepp.

Och månne inte en och annan ung blåsare fick mersmak efter lördagens skojigt planerade konsert. Gardets musikkår gör, som bekant, vilket slags musik som helst och att ett uruppförande av Paavo Heininen,Rauhan fanfaareja – svit 2, stod på programmet var alltså inget att höja på ögonbrynen åt, även om det just här var i första hand Sibisgänget som stod för välljudet.

Heininen gillar att då och då överraska sin publik och knappast hade väl många gissat vem upphovsmannen till den läckert postimpressionistiskt klingande, med diverse jazzfärgade ackord kryddade musiken är. Här var det delikata klangvalörer – slagverket var utelämnat – som gällde och speciellt fäste jag mig vid Heininens big band-inspirerade sätt att skriva i unisona harmoniföljder.

Filmmusikaliska färgningar

I Jukka Linkolas snärtiga Konsert för saxofon och blåsorkester (1999) var det åter den symfoniska blåsorkesterns bredare instrumentarsenal som stod i fokus. Linkola vet exakt hur han skall locka maximal effekt ur en ensemble som denna och Perttu Nurkkas expressiva altsaxofonspel var en fröjd för örat från början till slut.

Jazzsaxofonisten Sampo Kasurinens (f. 1990) Alkusoitto – kanske inte världens mest fantasifulla titel – har vunnit Försvarsmaktens kompositionstävling och var med sina attraktiva filmmusikaliska färgningar inget tokigt stycke, även om Kasurinen kunde ha tagit ut de uttrycksmässiga svängarna ännu vidlyftigare.

I på blåsmusik specialiserade holländaren Johan de Meijs (f. 1953) femsatsiga första symfoni, Lord of the Rings (1988), var det sedan ogenerat tonal filmmusikestetik för hela slanten som gällde och hade jag varit Peter Jackson hade jag beställt musik till filmtrilogin av de Meij. De Meij lyckas så när med att inte kantra över i det tillrättalagt banala och det stora bandet klingade minst sagt maffigt.

Anna-Maria Helsing verkade, så violinist hon är, trivas ypperligt framför de yngre och äldre blåsmusikerna och höll, några smärre temporära inexaktheter i leden till trots, de rytmiska och klangliga trådarna i ett lika fast som levande grepp.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33