M/s Irmas undergång blir bok och tv

Nu letas på bred front efter svar på frågan varför lastfartyget Irma sjönk i oktober 1968. Vid olyckan omkom elva personer. Haveriet blir bok och ett tv-team ska i sommar genomleta vattnen norr om Åland för att hitta det försvunna vraket.

Katastrofen för 50 år sedan drabbade den lilla byn Vålax utanför Borgå extra hårt. Redarfamiljen Grönqvist kom från byn och plötsligt över en natt försvann fyra bröder med tre fruar och ett barn samt tre andra besättningsmän i djupet.

530-tonnaren Irma försvann på Ålands hav med 11 personer ombord. Här ligger hon i hamnen i Föglö. Bild: HBL-arkiv

Bild: Maija Hurme

Litteraturvetaren Cecilia McMullen håller nu på att skriva boken om olyckan. Den ska utkomma i höst när 50 år gått sedan Irmas undergång. McMullen är själv uppvuxen i Vålax och berättar att hela hennes barndom präglades av katastrofen.

– Min mamma hette ursprungligen Grönqvist och var släkt med olycksfamiljen. Min morfar hade ett sandfartyg tillsammans med andra Vålaxbor. Det var så man försörjde sig i Vålax. Irmas haveri blev därför en viktig del av bygdehistorien, den påverkade hela regionen.

– Morfar och mormor hade sparat tidningsurklipp om olyckan som jag slukade från barnsben. Och Artur och Agnes Grönqvist, föräldrarna till de fyra drunknade sönerna och farföräldrarna till den lilla pojken som omkom, dem såg man dagligen i byn och funderade på hur de kunde uppföra sig så normalt med tanke på det hemska de varit med om.

Cecilia McMullen fick tanken att skriva boken då en god vän lade ut bilden på sin morfar på instagram. Morfar var en av de omkomna bröderna.

– Jag tog kontakt och sade att någon borde dokumentera det som hände så länge de som var med fortfarande är vid liv. Väninnan svarade att idén är bra, men att i så fall är det jag själv som får göra jobbet. Det var startsignalen, jag satte mig ner och började planera för boken.

Fakta

M/s Irma

Lastfartyg, ursprungligen byggt i Norge 1947 som fiskebåt för Atlanten.

44 meter lång och 7,5 meter bred med ett djup på 3,50 meter.

Redare familjen Grönqvist från byn Vålax söder om Borgå.

Den sista resan i oktober 1968 gick med antracitlast (ett slags kol) från Klaipeda i Litauen till Raumo.

Den sista radiokontakten till mäklaren tas klockan 19 fredag kväll 25.10.

En åländsk fiskare blir den sista som observerar m/s Irma senare samma natt norr om Geta.

Först på söndag 27 oktober slår mäklaren larm om att fartyget aldrig nått Raumo utan är försvunnet.

Fartyget återfinns aldrig. Elva personer omkommer, bara en kropp hittas, Torvald Grönqvist på en räddningsflotte som flyter i land norr om Brändö.

Med fartyget försvinner ytterligare tre bröder Grönqvist med tre fruar och ett tvåårigt barn samt tre andra besättningsmän.

Orsaken till olyckan är okänd, likaså platsen var ms Irma sjönk.

Väninnan Frida Lönnroos, som är fotograf, lovade hjälpa till med bilderna.

– Det första vi gjorde var att träffa Fridas mormor. Efter olycksnatten blev hon ensam änka med tre barn, 4, 3 och 0 år gamla. Vi hade ett långt samtal och då stod det helt klart att vi inte kan lämna ämnet utan boken måste bli av.

– Mormor Gun Grönqvist delade starkt med sig av känslor och uppmuntrade oss att gå vidare. Hon ansåg att det finns ett behov av att få allt material om skeendet samlat på ett och samma ställe med tanke på barnbarn och andra efterkommande.

Sorgliga berättelser

Cecilia McMullen har intervjuat många av dem som berördes av olyckan, sådana som förlorade någon när och kär.

– Alla ställde sig positiva till vårt projekt och tyckte att det var bra att någon skrev en samlande bok. När ryktet började gå om projektet var det många som tog kontakt, framför allt från Åland. Det var sådana som var med om att leta efter fartyget för 50 år sedan. En av dem var sjöbevakaren Kyösti Kärkkäinen som ledde spaningarna.

En räddningsflotte hittades en bit från Kumlinge – ombord fanns styrman Torvald Grönqvists kropp. På bilden har räddningsflotten hämtats med helikopter till Åbo. Bild: HBL-arkiv

I draggningarna efter Irma deltog minsveparna Keihässalmi och Ruotsinsalmi med vajrar och trossar. Bild: HBL-arkiv

Har någon tyckt illa om din bok, tyckt att du inte borde gräva i det som hände utan låta de döda vila i frid?

– Nej, och jag tror att det är en fördel att jag inte är journalist. Dessutom känner jag nästan alla jag intervjuat från förr och de vet vems flicka jag är. Därför har det säkert varit lättare för mig att ta kontakt. Men samtalen har ibland berört mig mycket, det har varit starka känslor, bland annat då någon berättat om drömmar om olyckan som ofta återkommer. Ämnet överlag är ju genomgående tragiskt och lämnar ingen oberörd.

Har du kommit närmare en lösning på gåtan varför m/s Irma sjönk?

– Dom hade bråttom och det blåste hårt, upp till tio beaufort. Det var antagligen inte konstigare än så. Vad som sedan egentligen hände får vi säkert aldrig veta. Men det har varit viktigt för mig att inte låsa mig utan hålla alla möjligheter öppna.

– Jag har själv lutat mot många olika teorier. I ett skede var jag mycket intresserad av ett 80 meter långt polytenrör som försvann under en bogsering lite tidigare. Det var ett enormt rör, dubbelt så långt som fartyget, och röret låg och guppade i samma havsområde. Senare har jag sett uträkningar av vindriktning och plats för var röret försvann och var det senare hittades och inser nu att en kollision inte var sannolik.

Om ingen hann sända nödrop och bara en lyckades ta sig till en räddningsflotte tyder väl mycket på en jättevåg som med en gång sänkte fartyget?

– Det är mycket möjligt. Vi vet att en av bröderna hade försökt rädda sig på en räddningsflotte. Vad de andra hann eller inte hann göra får vi aldrig veta. En viktig detalj är att besättningen hade tagit ett inre far genom norra Åland. Irma observerades efter midnatt norr om Sälskär där hon egentligen inte skulle vara. Men den hårda vinden kan förklara att man valde att köra inomskärs, mera i lä. En annan orsak kan ha varit att hon i det faret inte behövde anlita lots.

Hufvudstadsbladet den 29 oktober 1968. Bild: HBL-arkiv

Till Simskäla

Cecilia McMullen arbetar till vardags som kulturansvarig på Luckan på Simonsgatan i Helsingfors. I motsats till andra kan hon inte se fram emot semester i juli för då ska hon skriva boken klar.

– Jag har fått ett stipendium och ska bo hela juli i Anni Blomqvists stuga på Simskäla. Åland känns verkligen som rätt miljö. Mycket närmare olycksplatsen kan man inte komma. Anni Blomqvist hade dessutom en liten del i skeendet. Efter olyckan brevväxlade hon med Gun och Agnes Grönqvist. Blomqvist hade själv något år tidigare mist man och son i en olycka till havs.

Får vi någonsin veta sanningen om vad som hände den där natten för 50 år sedan?

– Jo, om vraket hittas kommer vi att få svar på många frågor, kanske inte på alla, men vi blir mycket, mycket klokare.

Rättelse 15.6 klockan 17.04: I artikeln stod det felaktigt att Klaipeda är i Lettland. Staden ligger i Litauen.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33