Lyxig dukning när Rajaton, Club For Five och Fork uppträdde första gången tillsammans

Upplägget var unikt när Rajaton, Club For Five och Fork uppträdde för första gången tillsammans i Festspelstältet.

A CAPPELLA-SÅNG

Rajaton, Club For Five, Fork

Acacartelli, Helsingfors festspel, Festspelstältet 30.8.

Det var feststämning i Festspelstältet i onsdags och med all orsak – för första gången hade publiken chansen att få se Finlands tre främsta a cappella-grupper uppträda tillsammans. Det intressantaste var förstås att se hur man ror iland kombinationerna – i värsta fall så att alla kör sitt eget program och så några snygga gemensamma nummer som pricken över i:et. Lyckligen blev kombinationen Acacartelli faktiskt mer än så, med passligt många överraskningar. Och förstås en hel del högklassig a cappella-sång!

Rajaton, Club For Five och Fork har alla sitt eget koncept och sin egen grej, och i kombinationen kändes det som om man nästan försökte överdriva ytterligheterna. Varje grupp har en helt egen identitet, det är rätt onödigt att fundera på vem som är bäst. Det beror helt på vad man ger sig in för.

Rent sångligt är Rajatons musikerskap i en klass för sig. Ingen annan kan stå stilla och sjunga rätt och slätt som de, så till den grad varmt och innerligt. Ahti Paunus soloinsats i Romanssi är ett bra exempel – han bara sjunger, och det är perfekt. Men Rajaton har också andra sidor, och grooviga Voulez-vous tillsammans med Fork hörde till kvällens höjdpunkter.

Egen grej

Fork har ända sedan starten kört sin helt egen linje. Jag minns hur de lät sig firas ner ur taket på sin första Savoy-konsert och kan bara konstatera att de lyckats bra med att förverkliga sina rockstjärnedrömmar. Fork är utmärkta sångare men förstår att satsa maximalt på showen, och jag har ännu inte tröttnat på att se dem köra för fullt i fråga om det fysiska, här har vi den raka motsatsen till att stå stilla och sjunga rätt och slätt. Under de senaste åren har Fork vridit det distade soundet till sin spets, vilket ibland kan bli aningen tröttsamt, men samtidigt är det något eget, som ingen av de andra har. En viktig ingrediens i Fork-konceptet är en viss självironi och rejäl dos humor. Någon kritikerkollega undrade i tiderna varför de nödvändigtvis måste välja de mest hopplösa coverlåtarna, men det hör liksom till stilen, från The Final Countdown till Gangnam Style. Men de har också andra strängar på sin lyra: Kasper Ramström och Ahti Paunu bjöd på en suverän tolkning av More than Words (kryddad med humor). Vad gäller Acacartelli-helheten ser jag Forks avtryck som ganska starkt, det verkar som om de spridit showmentalitet och experimentlusta även till de andra grupperna.

Club For Five hade kanske svårast att visa sin egenart i detta sammanhang. Av de tre grupperna är deras sound närmast mainstream-popschlager, även om man har också andra strängar på sin lyra. Jazziga Black & Tan Fantasy var ett utmärkt val för detta tillfälle, där man kom åt att visa en färgstark uppsättning instrumentala ljud och effekter som faktiskt är sjungna och inte skapade med ljudteknikens hjälp. Här fanns också det jag ibland saknar i Club For Fives repertoar, låtar sjungna som kollektiv. Väldigt ofta bygger arrangemangen på en solist som de andra ackompanjerar. Lyckligtvis är sångarna toppsolister, denna gång fick basen Tuukka Haapaniemi rätt mycket uppmärksamhet i både en rysk humppatolkning och bravurnumret Brothers in arms.

Saknar sopraner

Ljudtekniken är viktig i gruppernas sound, trevligt att även de tre ljudteknikerna presenterades ordentligt (Ilu Herkman/Rajaton, Minka Martikainen/Club For Five och Gregory Maisse/Fork). Alla ensembler har sin egen uppsättning röstfärger, varav basfärgerna framhävs rätt mycket. Som tidigare är jag aningen allergisk för att med ljudteknikens hjälp ombilda även ljusare röster till bas, men denna gång skonades vi från övertramp i den vägen.

Om det var något jag saknade i helheten var det kanske det riktigt kristallklara sopransoundet (tänk Margareta Jalkéus i The Real Groups originaluppsättning). Med tanke på den omfattande uppsättning röster och röstfärger man använder är det intressant att just detta saknas. De högsta kvinnorösterna lutar stundvis väl mycket åt antingen populärmusikens kraftiga tagg eller läckande klanger, eller till och med raspiga viskningar i stället för klarhet i höjden (i Rajatons klassiker Butterfly).

Vi lever i ett tidevarv av solister och en ständig jakt på nya, som ibland är av slit-och-släng-sorten som snabbt glöms bort. Då inger det faktiskt hopp att lyssna på femton a cappella-proffs som satsar på att arbeta i grupp. Var och en har Rösten och skulle säkert sopa bordet i sångtävlingar, men i stället har de valt kollektivet. Denna gång var jag speciellt imponerad av de solistiska kvaliteter man kunde ana i Rajatons Hannu Lepola, men i stället för en bra solist kan man bjudas på sex fina solister. Eller femton, som denna gång.

Feststämning. Femton av Finlands främsta a cappella-sångare samlades på scenen när Rajaton, Club For Five och Fork uppträdde för första gången tillsammans. Bild: Petri Anttila

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00