Lyssna till dem som sitter i dödens väntrum

För hundra år sedan väntade röda krigsfångar på döden i en korridor på Sveaborg. När cellerna nu öppnas för allmänheten för första gången, får några av de dödsdömdas röster åter höras tack vare Radioteaterns ljudinstallation.

Röster ur dödens väntrum. Manus: Jessica Edén och Camilla Thelestam. Regi: Jessica Edén. Ljuddesign och teknik: Niko Ingman. Produktionskoordinatorer: Arja Lihavainen och Vera Sui. Scenografi: Karina Savolainen och Heikki Granström. Ljus: Jari Väisänen. Kostym: Tiina Liljeblad. Grafik: Mira Gartz och Mathias Heinänen. I rollerna: Martin Bahne, Marcus Groth, Aku Hirviniemi, Edith Holmström, Simon Häger, Niklas Häggblom, Oskar Pöysti, Markus Riuttu, Alfons Röblom och Pekka Strang.

Under våren 1918 avrättades 18 fångar utan rättegång på Sveaborg. Den 20 augusti upptogs avrättningarna på nytt, den här gången efter rättegångar, som dock ofta var snabba och godtyckliga. Fram till den 6 november hann 71 röda avrättas vid vallen på Gustavssvärd. I väntan på arkebuseringen förvarades de dödsdömda i högvakten i Kronverket Ehrensvärd på Stora Östersvartö.

Exakt hundra år efter att de första fångarna den 12 april 1918 fördes över till Sveaborgs fångläger, öppnades de dödsdömdas celler för första gången för allmänheten i Radioteaterns ljudinstallation Röster ur dödens väntrum. Installationen breder ut sig i de små mörka cellerna och i korridoren, och besökarna kan fritt gå runt och ta in de dödsdömdas ord och den ångestfyllda och samtidigt vördnadsfulla stämningen. I cellerna finns enkel rekvisita – halm, säckväv, hinkar, slitna skor – som ger ett verklighetstroget intryck.

Researcharbetet bakom föreställningen har varit omfattande på grund av det digra materialet. Kring åttatusen fångar kom till Sveaborg. Många av dem dog av svält och sjukdom, och en del, som vi vet, avrättades.

Flera av de röster som nu hörs i cellerna tillhör verkliga personer som suttit här för hundra år sedan – tolkade av skådespelare – medan en del öden är uppdiktade men baserade på dokumentärt material.

Olika öden

I den första cellen till höger finns Yrjö Kallinen, den enda av de fångar som är med i föreställningen som överlevde sin tid i byggnaden. Trots flera dödsdomar benådades han och blev senare Finlands försvarsminister. Hans ord är till största delen ur hans egna skrifter, och uttrycker en sann desperation – ibland avundas han, säger han, dem som dör i stillhet av svält. Ibland vill han bara en sak, intensivt: dö, slippa allt det hemska.

Vi möter också Gunnar Mörn, 34-årig kantor från Saltvik på Åland, som under inbördeskriget skrev fräna tidningsinlägg mot borgerskapet och bland annat prästerskapet, och för vilka han avrättades den 6 september 1918. I sin dagbok skriver han: "Jag har aldrig ljugit, aldrig dödat. Det enda brott jag har gjort mig skyldig till är att ha kämpat för att de svensktalande arbetarna i Finland skall få ett drägligare liv."

Eemil Juhonpoika Turpeinen, 20 år, var en av dem som var skyldig till verkliga brott: två mord. Hans sista brev till sin kära mor har fått publicitet redan tidigare. I det försäkrar han att han är en förändrad man efter att han funnit Gud, och uppmanar modern att säga till de yngre bröderna att inte leva som han gjorde utan leva för Gud.

I en av cellerna finns en fånge som spyr. Bristen på mat i kombination med alltför salt och ofta skämd mat gjorde att många fångar hade svåra mag- och tarmsymptom.

Plötsligt hörs t.f. fängelsechefen Leo Jalavas steg genom korridoren. Vid fyra-femtiden om morgnarna lästes namnen på dem upp som skulle avrättas samma dag. De flyttades i handfängsel till den så kallade dödscellen, den sista cellen till vänster närmast fönstret, och hade en timme på sig att förbereda sig. De fick nattvard och själavård.

En av männen som förs från sin cell skriker av ångest.

Strax innan har jag tagit del av ett samtal mellan en ung präst och en fånge. Fången avbryter prästens Bibelläsning: Skjuter de i huvudet eller bröstet? Gör det ont? Han måste få veta hur det går till. Scenen hör till dem som är uppdiktade, men är desto mer gripande.

Mitt emot dödscellen sitter Kustaa Vilho Salminen, 33-årig målare från Helsingfors. Ur de frekventa breven till hans fru Laina framkommer att det var den cell han satt i på riktigt. I de brev vi först hör är han hoppfull efter nyheter om benådning. Den 5 september skriver han ändå sitt sista brev.

Simpel procedur

I rummet som angränsar till dödskorridoren finns vaktens bord, och det protokoll han skriver är autentiskt. Den 21 september avrättades sju fångar, en procedur som dokumenteras i sex korta punkter. Speciellt upprörande ter sig prästernas och läkarnas medspel: fängelsepredikanten beredde fångarna för döden och läkaren kontrollerade att det inte fanns några skäl att skjuta upp avrättningen (hur absurt får det bli: en sjuk fånge kan inte dödas men en frisk kan?).

Ljuddesignern Niko Ingman har gjort ett verkligt fint arbete: stegen förflyttar sig genom korridoren, bakgrundsljud och gråt och skrik är verkliga. Cellernas dunkla ljussättning av Jari Väisänen är känslig och stämningsskapande. Manuset av Camilla Thelestam och Jessica Edén fungerar väl.

Det här är en verkligt lyckad och viktig satsning av Svenska Yle och Radioteatern som jag hoppas att många tar sig tid att ta del av. Sällan får man på ett så här konkret och direkt sätt uppleva historiska händelser och komma nära inpå huden av någon som levt för hundra år sedan.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

FAKTA

Röster ur dödens väntrum

Ljudinstallationen är på svenska och finska.

Fritt inträde.

Rekommenderad åldersgräns är 13 år.

Installationen är öppen under begränsade tider under våren: mellan 13.4 och 11.5 – fredagar kl. 17–19 och lördagar kl. 11–13. Dessutom onsdag 9.5 kl. 17–19.

För grupper kan egna föreställningar ordnas utanför öppethållningstiderna.

Maxantal besökare per gång är 30 personer.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33