Lysande skådespelare i Höstsonaten på Esbo stadsteater

Leena Pöysti och Satu Silvo gör starka roller som dottern Eva och modern Charlotte i Höstsonaten på Esbo stadsteater.Bild: Yehia Eweis

I Pasi Lampelas Bergmanregi finns inget överflödigt.

Höstsonaten. Text: Ingmar Bergman. Översättning till finska: Jukka-Pekka Pajunen. Dramatisering och regi: Pasi Lampela. Scenografi: Markus Tsokkinen. Kostym: Heidi-Erika Tsokkinen. Ljus: Max Wikström. Ljud: Tommi Koskinen. Maskering: Kaarina Kokkonen. Pianist: Sonja Fräki. På scenen: Leena Pöysti, Satu Silvo, Ulla Raitio, Carl-Kristian Rundman.

Ingmar Bergmans Höstsonaten (1978) är ett kammarspel som gör sig lika väl på en teaterscen som på film. Scenerna utspelar sig i ett hus, i endast ett par olika rum, och den dramatiska uppgörelsen mellan mor och dotter känns ännu mer intensiv när man ser den förkroppsligad några meter ifrån en.

Pasi Lampelas dramatisering och regi respekterar troget originalet, men skapar ändå ett starkt självständigt verk. Ett fint inslag av Lampela är den sjuka dottern Helenas (Ulla Raitio) dubbelroll mellan dröm och verklighet.

Ett lätt regn faller vid scenens båda ändor; ramar in den och hela föreställningen. Här börjar det, här slutar det. Men det som sker däremellan kan inte sköljas bort ens av den kraftigaste höststorm.

Skådeplatsen är en prästgård där Eva (Leena Pöysti) och den tjugo år äldre Viktor (Carl-Kristian Rundman) lever ett stilla liv. En sorgens dimma hänger över hemmet, det kan man förnimma från första stund. Eva bjuder in sin mor Charlotte (Satu Silvo) på besök; de har inte setts på sju år. Det kära återseendet ter sig som ett skådespel och man kan ana att det finns en avgrund av ouppklarade oförrätter mellan de tu.

Kärlek och hat

Det är antagligen ofrånkomligt att man jämför teaterstycket med filmen, och inte minst i början ser jag de ikoniska Liv Ullman och Ingrid Bergman i Pöystis och Silvos varenda gest och min. Deras tolkningar av rollerna är väldigt lika sina förlagor, men det betyder inte att det skulle vara sämre, inte alls. Pöysti och Silvo är strålande och deras samspel (motspel) slår gnistor. Bägge är mycket starka skådespelare och dessa roller är riktiga kraftprov. Man ryggar tillbaka när de drabbar samman som värst. Vid en teaterföreställning som denna kan jag inte låta bli att tänka på skådespelarens jobb – hur emotionellt utmattande det måste vara att gestalta dessa upprivande känslor kväll efter kväll. Det är respektingivande.

För det här är en pjäs full av konfliktfyllda känslor. Kärlek och hat. Eller: längtan efter kärlek, låtsad kärlek, frånvarande kärlek. Genom den nattliga uppgörelsen mellan Eva och Charlotte målas en bild av ett fruktansvärt pressat mor-dotter-förhållande upp, där barnet blir utsatt för mammans godtycke, förväntningar och missriktade kärlek. Eva var bara ett barn då mamman, den berömda konsertpianisten, övergav henne för sin karriär. Hon övergav också Evas syster Helena som insjuknade i en odefinierad, invalidiserande sjukdom. Eva beskyller sin mor till och med för detta. Alla år av uppdämt hat kommer till ytan, och Charlotte är genuint chockad och oförstående. Hon ter sig fullständigt egoistisk, nästan barnslig. Men inte heller Eva är en balanserad människa, hon pendlar mellan kärlek och hat för sin mor och längtar slutligen efter försoning.

Den intensiva, dramatiska pjäsen om människans djupaste längtan och värsta självbedrägeri har fått en värdig, helgjuten gestaltning på Esbo stadsteater.

Det som är en smula förbryllande är att både scenografi (Markus Tsokkinen) och kostymdesign (Heidi-Erika Tsokkinen) signalerar 1990-tal – vinröd scen, guldiga takkronor, Charlottes grälla dräkter. Ändå används till exempel en modern mobiltelefon. De här valen känns lite vacklande. Att placera den upphöjda scenen mellan de två läktarna är däremot ett lyckat val som höjer närvaron, och ingen onödig rekvisita stör fokuset. I den isande scenen då Charlotte kommenterar Evas tolkning av Chopins preludier hörs Sonja Fräkis vackra pianospel.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00