Lyrornas klockor klämtar lyriskt

Lyrans nya skiva är en uppvisning i föredömligt ren, tidvis magnifik körsång och ett brett stilkunnande.

KÖRMUSIK

Akademiska Damkören Lyran

Låt mig vara den jag är. Dirigent Jutta Seppinen. (Egen utgåva)

På Akademiska damkören Lyrans nya skiva går det att följa ganska många spår och trådar. Dels finns här inslag av den äldre, traditionsbundna sakrala musiken från medeltiden och renässansen, dels ett knippe arkaiska, fartfyllda bulgariska folkvisor samt en del nutida körmusik, bland annat tre satser ur Minna Leinonens beställningsverk Låt mig vara – Anna mun olla, som uruppfördes vid körens 70-årsjubileumskonsert i mitten av april.

En onödigt spretig helhet, kan man tycka, speciellt som styckena ligger utspridda och inte nödvändigtvis bildar enhetliga helheter. Men så är väl skivan först och främst en uppvisning från körens och dirigentens sida – en uppvisning i föredömligt ren, tidvis magnifik körsång och brett stilkunnande; här skiljs den äldsta och nyaste musiken åt av tusen år. Dirigenten Jutta Seppinen tillträdde hösten 2009 och det här uppges vara hennes första skiva som Lyrandirigent (julskivan från 2011 räknas då inte).

Magnifik Miserere

Den tydligaste helheten utgörs av de inledande styckena från medeltiden och renässansen, först Hildegaard von Bingens elegiska O vis aeternitatis, sedan Allegris magnifika Miserere, som här framförs i sin originaltonart. Till den här skaran fogas utan problem Franz Biebls (1906–2001) fylligt och vackert klingande Ave Maria baserad på katolska Angelus- och Ave maria-böner.

I avdelningen med samtida musik ingår bland annat österrikaren Beat Furrers (f. 1954) rytmiskt spinnande Enigma byggd på en text av Leonardo da Vinci och amerikanen Timothy C. Takachs (f. 1978) And I Saw, här i premiärinspelning. Av dessa är Furrer kanske mera asketisk och tillbakadragen medan Takach håller högre profil.

Och om Furrer och Takach för damerna upp i ett mäkta högt register, tar svenska Karin Rhenqvist (f. 1957) ner dem i ett betydligt lägre register i När natten skänker frid och korta men kraftiga Ljusfälten. Rhenqvists musik är fritonalt harmonisk och skön när altarna får visa vad de går för. Samtidigt går det inte att slå dövörat till för Julia Pöystis imponerande höga toner i det senare stycket.

Det är ett mysterium varför de tre satserna ur Leinonens svit ligger utspridda längs vägen, men klart är att det finns något fascinerande över den fina stillsamheten i eteriskt klingande Låt mig vara – Anna mun olla (som lånat sin titel åt sviten och skivan) eller sättet på vilket Aistillinen nainen skär i örat med sitt metalliska skimmer och sina skira sopraner.

Klart är i varje fall att Kling klang klockan slår försvarar sin plats som avslutningsspår. Arrangemanget är nämligen utsökt och Leinonen utnyttjar hela sin satstekniska färdighet i stycket där hon låter klockorna klämta vackert i arkaiskt kontrapunktisk tappning.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

Svenska Sigtunaskolan lockar med högklassiga studier i anrik och internationell miljö

Intresserad av en internationell gymnasieutbildning och av att testa dina vingar utomlands? På svenska Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket kan det förverkligas under trygga och inspirerande förhållanden som samtidigt öppnar många dörrar. 15.2.2019 - 09.22