Lykke-Peers odramatiska resa

Bild: Pressbild

Pekka Tarkka har onekligen vissa beröringspunkter med H C Andersens Lykke-Peer. Redan på första sidan av sina memoarer försvarar han rätten att uppleva sitt liv som lyckligt; det finns enligt honom objektiva grunder för en europé i hans ålder att vara nöjd. Efter andra världskriget har man fått leva i en tidsperiod som kan karaktäriseras som en belle époque.

SJÄLVBIOGRAFI

Pekka Tarkka

Onnen Pekka. Muistelmia

Otava 2018

Ännu för några årtionden sedan fanns det i Helsingfors dussintals fast anställda litteratur-, teater-, musik- och bildkonstredaktörer och hundratals aktiva frilansjournalister som kunde erbjuda sina tjänster åt ett stort antal kulturredaktioner i tidningar, radio och tv. Tidningarnas kulturavdelningar tävlade med varandra. Man polemiserade. Det fanns kulturella kotterier och litteraturpolitiska motsättningar.

Nu har en stor del av tidningarna somnat bort, åtminstone som heltäckande papperstidningar: Uusi Suomi, Kansan Uutiset, Suomenmaa, Demari. Helsingin Sanomats kultursidor har sänkt ambitionsnivån: mindre recensioner och krävande analyser, mera fenomen och popstjärnor. Yle har mer eller mindre bannlyst kulturen ur sitt TV-utbud.

En som hade förmånen att verka under kulturjournalistikens glanstid är Helsingin Sanomats tidigare kulturchef Pekka Tarkka, som nyligen har gett ut sina memoarer, Onnen Pekka. Som noggrann litteraturpedagog och universitetsman förklarar han titeln för sina läsare med att hänvisa till flera olika Lycko-Perfigurer i den nordiska litteraturen: H. C. Andersens, August Strindbergs, Henrik Ibsens, Henrik Pontoppidans.

Pekka Tarkka har onekligen vissa beröringspunkter med Andersens Lykke-Peer. Redan på första sidan av sin bok försvarar han rätten att uppleva sitt liv som lyckligt; det finns enligt honom objektiva grunder för en europé i hans ålder att vara nöjd. Efter andra världskriget har man fått leva i en tidsperiod som kan karaktäriseras som en belle époque.

Kulturhistoria, familj, skvaller

Som kulturhistoriskt dokument har Tarkkas bok ett bestående värde. Namnregistret är ytterst intressant och nyttigt om man vill veta vad som pågick i den finska litteraturvärlden under andra hälften av 1900-talet. Tarkkas "konservativa" syn på litteraturen och litteraturforskningen framträder tydligt, han avvisar såväl marxist-leninistiska som postmoderna tolkningar. Man kan läsa boken som en djärv litteraturpolitisk essä.

En annan nivå är privatlivet, från den tidiga barndomen på trettiotalet till slutet av 1980-talet. Också skvallervärdet är stort för den som är intresserad av bl.a. universitets- och tidningsvärlden.

Det som gör boken litterärt njutbar är Tarkkas korta, lättlästa och precisa meningar och hans träffande och levande språk. Ett annat kännetecken är frånvaron av all sentimentalitet. När lillebror Hannu Matti dör i lunginflammation konstaterar den treåriga Pekka förnöjt, att nu får han ensam äta hela den chokladhäst som var avsedd för båda pojkarna. Hans tre skilsmässor skildras på samma osentimentala sätt: alla fruarna var vackra, intelligenta och representativa, men kärleken tog bara slut och det fanns alltid nya, vackra och intelligenta kvinnor att tillgå. Tarkka ser följaktligen ingen orsak att vara bitter på eller tala illa om sina ex-fruar.

Som en sportig och social ung man hamnar han i farliga situationer. På en fest hos Pentti Linkola får den överförfriskade Pekka och en annan av gästerna idén att åka motorkälke över Päijännes mörka vatten. Allt är uppgjort för den annalkande katastrofen (isarna är redan svaga), men författaren konstaterar lakoniskt att de vände om. Motsvarande antiklimax med segelbåtar får man läsa om hela tre gånger. En gång seglar han med Matti Klinge mot ryska territorialvatten för att se en glimt av Hogland. Läsaren börjar vänta på en rysk patrullbåt och arrestering, men våra hjältar vänder om och ingenting händer.

Prästsonen från Pispala

Pekka Tarkka föddes 1934 i en prästfamilj i Pispala, den mytomspunna arbetarstadsdelen i Tammerfors. Fadern var den sedermera kända settlement-prästen Topi Tarkka, men den riktiga kändisen i släkten var morfar Sigfrid Sirenius, som kämpade hela sitt liv för att föra kyrkan och arbetarrörelsen närmare varandra. Pekkas faster Anna (och kanske många andra i släkten Tarkka) stödde ivrigt Hitler och Lapporörelsen och såg den "röda" prästen Sirenius närmast som en förrädare. Släkten Sirenius hörde till fiendelägret. Under årens lopp försonades de två släkterna, men för Pekka blev dessa spänningar viktiga lärdomar för livet, på samma sätt som de politiska fejderna i Pispala, där vänsterpartierna kunde få nittio procent av rösterna i val. Den intellektuella borgarsonen fick lära sig hur man överlever i en röd stadsdel.

I det litterära Finland betyder Pispala någonting helt speciellt. För en litteraturmänniska var det den bästa möjliga uppväxtorten. Listan på Pispalaförfattare är lång och imponerande. Några av dessa träffade Pekka Tarkka redan som skolpojke, andra stiftade han bekantskap med först senare i Helsingfors. Att en faster, Varma Tarkka, hade en bokhandel i Tammerfors och lät brorsonen jobba i butiken, var säkert också avgörande för Pekkas bana som litteraturman.

Lagom rebellisk, måttligt opportunistisk

Efter att familjen Tarkka flyttar till Helsingfors börjar Pekka umgås i de rätta kretsarna. Så småningom känner han alla viktiga kulturpersonligheter i stan.

Pekka är kritisk och rebellisk. Han har läst Jörn Donners bok om vapenvägran, På ett sjukhus. Han bekantar sig med Pentti Linkolas antimilitära skriverier. Att göra lumpen tycks motbjudande men att vägra vapen skulle vara alldeles för besvärligt. Han får dåligt samvete men tröstar sig med att han blir "arméns sämsta fänrik". Morfar Sirenius föreslår att han ska utbilda sig till präst.

Pekka Tarkka lär sig att vara lagom flexibel, ibland måttligt opportunistisk. Det medger han själv.

Pappa Topi är vän med Ilta-Sanomats chefredaktör och lyckas fixa en anställning för sonen som reporter i tidningen. Början är ingen stor succé, men för Pekkas framtid är denna period ytterst viktig. Efter några månader lämnar han tidningen och börjar studera litteratur vid universitet. Den blivande litteraturpåven tar sina första steg mot makten.

I dag kan det vara svårt att föreställa sig att några enstaka auktoriteter kunde påverka hela det litterära fältet, namn som Lauri Viljanen, V.A. Koskenniemi och Tuomas Anhava. I Sverige fanns litet senare Bengt Holmqvist och i Tyskland den mäktigaste litteraturpåven av alla, Marcel Reich-Ranicki.

Rikets officiella bödel

För en målmedveten och viljestark människa som Pekka Tarkka var Helsingin Sanomats kulturavdelning en idealisk arbetsplats. HS hade vuxit till landets största och viktigaste tidning efter att den argaste konkurrenten Uusi Suomi gått omkull. Enligt Hannu Tarmio, vd för WSOY, hade huvudkritikern i den ledande tidningen en helt överlägsen och oproportionell ställning. Han var "rikets officiella bödel eller nåderike påve".

För en enskild författare var Helsingin Sanomats dom den viktigaste och mest fruktade kritiken, för några t.o.m. en fråga om liv eller död. Vissa böcker krossade Pekka Tarkka helt, t. ex. Tommy Tabermans Jumalatar och Eeva Kilpis Tamara, vissa författare förkastade han som tråkiga och träiga, t.ex. Kalle Päätalo. Men många lyfte han också upp på den litterära parnassen.

Själv minns jag ännu den spänning en debutförfattare kände i väntan på recensioner. Skall HS skriva om romanen? Vem månne skriver om den? Får man tummen upp eller ner? Och sen kom recensionen. Nästa dag träffade jag en bekant historieprofessor i Kronohagen: "Gratulerar Tapani, självaste Pekka Tarkka skrev välvilligt om din bok!" På den tiden läste alla HS.

Hannu Salama hotade en gång i ett brev att slå Tarkka på käften. Ännu värre var reaktionen från den stalinistiska falangen efter att Tarkka hade lovprisat Salamas Siinä näkijä missä tekijä (Kommer upp i tö). Då lovade några helt enkelt skjuta honom när revolutionen kommer. För agit propförfattarna var Pekka Tarkka fienden nummer ett.

En som enligt Tarkka faktiskt försökte drämma till var Antti Eskola i Tammerfors, men då kom självaste Väinö Linna till undsättning. I litteratukretsarna är även knytnävsslagsmålen kultur.

Det bästa med Tarkkas torra humor (han vistades i olika repriser i England) är att han är lika sarkastisk mot sig själv som mot de andra. Invektiven han fick under sin karriär var otaliga. En av de värsta var Matti Rossi som blev ökänd efter att han hade angett en "antisovjetisk" ungersk författare för ryska ambassaden. Rossi skrev om "kritiker som vällde av maskar".

Den unge Tarkka hade vänner men de flesta beskriver han med kritisk distans. T.ex. Pentti Saarikoski kunde på tu man hand vara en hjärtlig vän men lika väl elak och rent av sadistisk. Kontakten med förläggaren Ville Viksten bröts för åratal framåt efter ett litterärt fyllebråk. Vännen Matti Klinge roade med sina smålöjliga idiosynkrasier: när Tarkka råkade komma cyklande på stan, började Klinge docera om att innerstaden är en plats där man inte cyklar utan "promenerar och flanerar". En som Tarkka beskriver i enbart positivt ordalag är Pentti Linkola.

Den finlandssvenska dimensionen

Pekka Tarkkas hustru nr 2, Marianne Paersch (numera Bargum), öppnade hela den finlandssvenska kulturen för Pekka, vilket var till nytta när han knöt kontakter i Sverige. Dagens Nyheter och dess kulturavdelning med sina animerade debatter blev sedermera hans ideal. Sådan borde HS:s kultursida en gång bli!

Den finlandssvenska litteraturen blev viktig för Tarkka. Som universitetslärare översatte han t.ex. en dikt av Elmer Diktonius. Hela dikten och analysen av den finns i boken, kanske som ett bevis på att han förstod poesi fast många har ifrågasatt det.

Tarkkas beskrivning av livet som kulturchef på Nordens största dagstidning är högintressant - åtminstone för en gammal kulturjournalist. Avdelningen var stor, ett tjugotal fast anställda och otaliga frilansjournalister. En stor del av medarbetarna var misstänksamma eller rent av hatiska mot chefen. De främsta orsakerna var politiska. Tarkka hade varit medlem i SDP medan de mest högljudda journalisterna var mer eller mindre stalinistiska. En del var helt enkelt svåra personligheter. I boken dissekerar Tarkka dessa människor i saklig ton, men då det begav sig kunde det gå livligt till. På ett internt båtseminarium - dagen efter mordet på Palme - blev kulturchefen så full att han gav sparken åt nästan alla. Det hade han inte befogenhet till och skämdes efteråt. Men han berättar också detta i boken.

Pekka Tarkka verkar inte ha varit en älskad chef. "Pekka ville inte låta någon vara i fred, han ville kommendera", sade hans efterträdare Heikki Hellman. Den kontroversiella musikkritikern Seppo Heikinheimo (som annars uppskattade Tarkka högt) sade, att Tarkka ibland lät som en gnällig fältväbel. Litteraturkritikern Harry Forsblom gjorde mycket senare en elak satir om sin forne chef i den postmoderna romanen Lasitalo (2012).

Den sista litteraturpåven

På 1980-talet hade Pekka Tarkka befäst sin ställning som litteraturpåve i Finland, dock inte en lika kolerisk sådan som Reich-Ranicki i Tyskland. Företrädarna hade lämnat fälten. Motståndarna, närmast den högljudda yttervänstern, bara stärkte hans auktoritet. Vad som kännetecknade denna påve var hans flit, inte bara som kulturchef utan också som forskare och författare. Hans böcker om bokkrigen kring Hannu Salama och Paavo Rintala samt jättebiografin över Pentti Saarikoski vittnar om hur man kan förena journalistik och forskning på ett fruktbart sätt.

I slutet av 1980-talet börjar Tarkka ana att en epok håller på att ta slut. Litteraturens villkor kommer att förändras, kulturjournalistiken går mot sitt förfall och tidningarnas maktposition försvinner - sakta men säkert. Bokkrigens tid är över. I Sverige finns det fortfarande kulturella kotterier och debatter. Inte i Finland.

Den sista litteraturpåven börjar bli trött. Många yngre medarbetare föraktar kulturavdelningens högkulturella linje. Tarkka klandrar dem för antiintellektualism. Den blivande kulturchefen Heikki Hellman säger rent ut att tidningens kulturavdelning inte får vara en skyddad intellektuell verkstad. Tarkka svarar, att en kvalitetstidning måste vara saklig - "andra får ge publicitet åt typer med förnamn som Lissu, Missu och Tissu".

Den gamla påven förlorar kampen. I dag kan Helsingin Sanomats kulturbilaga som öppningsartikel ha ett flersidigt reportage om någon rap-artist eller om Danny och hans senaste flickvän. Den intellektuella substansen är ofta svår att hitta - det är fenomen som gäller. Antalet recensioner har minskat drastiskt.

Lykke-Peers resa slutar i resignation: Den åldrande (och för första gången sentimentala) litteraturmannen står våren 1989 framför en splitterny tryckpress samtidigt som den elektroniska revolutionen närmar sig:

"Tystnad rådde, men jag tyckte mig höra en hotande röst på avstånd. Den förkunnade: Er tid går mot sitt slut. Bläcket och pappret tar slut och ni finns inte längre."

Recensenten är författare och journalist, under 90-talet kulturchef på tidningen Demari

Tapani Suominen

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning