Lyckat återseende med Radioorkestern

Återseende. Mikko Franck och RSO förenades för första gången på över tio år. Bild: Lehtikuva/Vesa Moilanen

Det låg något speciellt i luften när Mikko Franck dirigerade RSO för första gången på år och dar.

Radions symfoniorkester på Musikhuset 10.2. Dirigent Mikko Franck, solist Alina Pogostkina, violin. Rautavaara, Prokofjev, Debussy.

Trots att Mikko Franck, född 1979, inte precis är lastgammal, hann han i sju långa år vara så intimt förknippad med Nationaloperans orkester att han inte hade något att skaffa framför någon annan av huvudstadens orkestrar. Sedan 2013 är Franck en fri man och även om han nu åtagit sig at lotsa Franska radioorkestern, kan han i stort sett välja och vraka bland uppdragen – och förverkliga sig själv på konsertestrader och i operadiken.

För RSO-konserten – den första på över tio år – hade han, föga överraskande, valt att inleda med Einojuhani Rautavaaras Angels and Visitations, ett av tonsättarens första änglabesläktade verk från året då Franck måste ha avlats: 1978.

Rautavaara är en tonsättare som Franck kan utan och innan och det tjugo minuter långa stycket framstår här som ett massivt monument: en tondikt om skönhet och skräck, skriven för jättelik orkester, med maffiga effekter. Samtidigt finns här något avlägset och distanserat. I en gotisk katedral är det lätt att beundra arkitekturen, bågarna, rymden och ljuset, även som katedralen inte nödvändigtvis svarar mot gudsbilden hos gemene kyrkbesökare av i dag. Hur är det med Rautavaaras skapelse?

Prokofjevs första violinkonsert är skriven för lättare besättning och präglas av ett genomgående lyriskt uttryck, speciellt då solostämman tolkas av Sibeliusvinnaren anno 2005, Alina Pogostkina. Tempona är inte överdrivet långsamma men inte överdrivet snabba, och musiken spinner jämnt vidare i varje sats. Pogostkina är nog omsorgsfull, men kanske inte den mest uttrycksfulla Prokofjevtolken.

Titeln på Debussys orkestersvit Images är speciellt träffande eftersom det handlar om orkestrala bilder, ögonblicksbilder snarare än långa skeenden, men likafullt detaljerade och fokuserade bilder. En dimension av förflyttning infinner sig genom bildernas geografiska kopplingar, om första satsen Gigue är förknippad med England är Ibéria kopplad till Spanien och Rondes de printemps till Frankrike. Speciellt i mellansatsen förenades RSO och Franck med klangligt läckert resultat.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning