Lucia – en medieritual som förenar och utesluter

Mer än en tradition. Luciarapporteringen i HBL är också ett identitetsprojekt, säger forskaren Tiina Räisä, som disputerar om lucia som medieritual i HBL. Bild: Niklas Tallqvist

Under 1950-talet kunde en luciakandidat beskrivas som "putslustig" eller "finlemmad" i HBL och ännu under 1980-talet presenterades kandidaterna bara med ett nummer och utan namn. I dag har rollen förskjutits och vi vill gärna höra luciakandidaternas åsikter om vitt skilda frågor, konstaterar Tiina Räisä, som disputerar om lucia som medieritual i HBL.

Ett är ändå beständigt: själva ritualen består, även om uttrycken förändras i takt med tidsandan. Och det är som ritual språkforskaren Tiina Räisä valt att studera lucia i HBL i avhandlingen Medieritualer som klass- och kulturbundna diskurser och funktioner. Hufvudstadsbladets lucia och konstruktionen av Svenskfinland.

Forskningen i medieritualer tog fart på 1990-talet i samband med prinsessan Dianas död och det stora mediala känsloutbrottet då. Det blev relevant att förstå sambanden mellan mediernas rapportering och människors upplevelse av både sorg och samhörighet.

– Det handlar om hur medierna tillsammans med publiken skapar till exempel en känsla av samhörighet, en känsla av här och nu. Den här typen av journalistik har ett annat syfte än det kritiska och granskande. Luciaritualen i HBL bidrar till uppfattningen om vad som är finlandssvensk kultur, den är ett sätt för den finlandssvenska gruppen att särskilja sig, säger Räisä, som disputerar inom nordiska språk vid Helsingfors universitet en dryg vecka efter luciadagen, den 22 december.

För avhandlingen har hon gått igenom texter i HBL som inleder den mediala luciasäsongen, och tittat på hur man kommunicerar. Med finns tre typer av texter, under ett år per decennium sedan starten 1950. Räisä har analyserat de texter som presenterar luciajuryn, de som presenterar luciakandidaterna och de som presenterar de utsatta som ska få nytta av de medel som luciainsamlingen resulterar i. Särskilt fokus har hon lagt på verb och hur personer benämns.

Här finns mycket att utläsa om vår uppfattning om det egna sociala rummet, om tidsandan – och inte minst om ordens betydelse.

– I texterna tycker jag mig se en utveckling som går hand i hand med en individualisering av samhället överlag. Då luciatraditionen inleds på 1950-talet är de utsatta i centrum och det är ett stort pådrag kring hjälpverksamheten, det pågår en febril aktivitet och HBL publicerar bilder på folk som sorterar kläder och andra donationer på redaktionen. Man gör långa och genomarbetade reportage om de utsatta.

Det var precis efter krigen och bristen och nöden var fortfarande stor. Det fanns en stor drivkraft att bygga upp landet.

– Luciainsamlingen var ett helt ändamålsenligt sätt att skapa solidaritet och stärka banden mellan människor. Den var ett konkret sätt att ge utlopp för hjälpviljan.

Samtidigt är kandidatpresentationerna korta och små, i stort sett en bild med bildtext där fokus i hög grad ligger på kandidatens yttre företräden som längd och ögonfärg. Så efterlyser juryn till exempel i början av 1950-talet "en enkel flicka av nordisk typ".

– På 1990-talet sker ett skifte av fokus så att kandidaterna får större utrymme medan de utsatta syns allt mindre, och oftare ihop med institutioner och experter. Någon gång under 2000-talet försvinner referenserna till utseende i text och i år lade jag märke till att man talade om "kvinnor", inte "flickor". Samtidigt som kandidaterna syns mer visuellt blir de också tillfrågade om sina åsikter i olika samhällsfrågor.

I det klassperspektiv som Räisä anlägger på sitt material får luciakandidaterna stå för medelklassen, det är de som ska fylla de finlandssvenska posterna i framtiden, vara till nytta för samhället. De utsatta får stå för den underklass som behövs för att det ska vara någon idé med hela hjälpprojektet. Och luciajuryn, experterna, de kända namnen som ska vaska fram den bästa "kandidatbuketten" representerar eliten.

– De här grupperna presenteras på helt olika sätt i texterna, och de får sin betydelse i förhållande till varandra. På det här sättet skapas en hierarkisk struktur. Men det finns ingenting som säger att det finns en avsikt eller plan med detta. Då man kommunicerar tillämpar man olika strategier ändå. Medieritualen bygger på språkliga förenklingar och upprepningar, hade man tittat bara på en årgång hade det varit svårt att förstå de här sammanhangen.

Luciaritualen, liksom andra medieritualer, förstärker rådande uppfattningar på gott och ont. Med luciaritualen har HBL bidragit till att befästa Svenskfinland, anser Räisä. Här finns till exempel en upprepning av ortnamn som drar upp de mentala gränserna och stärker den kollektiva identiteten som är knuten till ett geografiskt område.

– Luciaritualens primära, om än outtalade, syfte blir alltså att skapa en egen identitet. Det handlar alltså om mycket mer än en lek eller en tradition, menar Räisä.

Men samtidigt, genom sin särskilda koreografi och sin brist på kritiska journalistiska ambitioner, riskerar luciaritualen i HBL – liksom andra medieritualer – också att reproducera stereotypier och exkludera dem som inte råkar befinna sig i ritualens sociala centrum, anser Räisä.

– Man måste vara uppmärksam på det som lämnas utanför. Då vi säger att något är si eller så tar vi också implicit ställning till att övrigt är perifert. Det finns ett socialt center, och i lucia en osynlig kraft som säger att det här är vi.

Det första steget mot mer nyansering är att bli varse hur det fungerar, menar Räisä.

– Samtidigt kan det vara svårt att hitta ut, att hitta bättre sätt att uttrycka saker på. Det kan vara frustrerande, men ett bra sätt att börja kan vara vid respekt för dem vars liv vi inte kan föreställa oss. Samtidigt måste man konstatera att det är befriande att se att luciaritualen är en del av den här världen – i dag överväger man inte ens att skriva att kandidaten är putslustig.

Samtidigt som lucia är unik liknar den enligt Räisä många andra mediepraktiker.

– Nu då vi talar om polarisering, nationalism och populism tror jag det är viktigt att vara uppmärksam på att också väldigt oskyldiga sätt att till exempel benämna kan bidra till att bibehålla och stärka kategorier och hierarkier. Skriver man till exempel om invandrare är det bra att fundera på om det finns andra sätt att uttrycka sig och benämna. Ord och bilder har betydelse.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Skräddarsytt drömhem uppfyllde alla önskemål och höll budgeten

Mer läsning