Lovsång till en kritiker

Problemet, som jag ser det, är att vi blandar ihop kritik och kritik. Vilket är lätt hänt, särskilt eftersom vi använder samma ord för båda.

Jonathan Gold är inte längre med oss. Han avled nyligen, av bukspottkörtelcancer, blott 57 år gammal. Nu är det givetvis möjligt att en del av HBL:s läsare inte känner till denne legendar. Han var restaurangkritiker, framför allt i sitt älskade LA, och hyllad som en av de allra största. Han var den första i sitt gebit att vinna Pulitzer-priset, och matvärlden har tagit emot hans frånfälle med stor sorg. Han var helt enkelt så bra, en man som kunde göra recenserandet av en enkel sylta till stor konst, en man som älskade det han skrev om.

Kritiker har det inte alltid lätt. De ses ofta som viktigpettrar, individer som inte själva kunnat bli kockar eller rockstjärnor, men som trots det här inte backar från att racka ner på mer begåvade människor. De ses av vissa som snobbar, som bara gillar saker som andra inte förstår eller uppskattar. Ibland presenteras kritik till och med som ett problem eller en patologi, och man kan till och med höra folk säga att om man inte har något positivt att säga så ska man inte säga något alls. Vilket fullkomligt trams. Kritik är underbart, och att vara kritiker är en ädel syssla.

Problemet, som jag ser det, är att vi blandar ihop kritik och kritik. Vilket är lätt hänt, särskilt eftersom vi använder samma ord för båda. På engelska är det aningen lättare, eftersom vi där kan skilja mellan "criticize" och "critique", men inte ens det här hindrar folk från att få det hela om bakfoten. Att kritisera, särskilt om man gör det på ett icke-produktivt sätt, kan givetvis vara destruktivt. Samtidigt är det ju inte det kritiker, särskilt goda kritiker, gör.

I en av de många hyllningarna till Gold beskrev Alissa Wilkinson kritikerns arbete på ett ypperligt och målande sätt. Hon skrev att kritikern är en kartograf, någon som kartlägger var i ett landskap – som sedan kan vara film, litteratur, mat, eller många andra saker – något passar in. Kritiker är experter på kontext, och kan uppskatta den fina skillnaden mellan en film som är dålig på ett bra sätt, och en som bara är dålig. De har läst eller ätit eller lyssnat mycket, och kan visa oss hur exempelvis en rätt kan vara en hyllning, en hänvisning, en skämtsam pastisch, eller en utmaning, och genom det här ge oss en klangbotten även för vår egen upplevelse.

Genom det här blir en skicklig kritiker eller recensent något mycket mera än en passiv observatör. Hen är aktivt med och bygger upplevelsen, ger den sammanhang och en historia. Ser man till just Gold och sättet varpå han skrev om ofta väldigt udda restauranger i Los Angeles så byggde han upp en hel värld. Han fick folk att söka upp små, udda restauranger, och att testa saker de annars inte gjort. Han öppnade folks ögon vad gällde den kulinariska mångfald som fanns i deras närhet, och för det förtjänar han att hyllas.

Vi behöver fler som Gold, kritiker som med stor aptit och kärlek kommenterar sin värld, och skapar spännande kartor att följa.

Alf Rehn professor

Pippi skuttar omkring på Finns sommarteater

Pippi Långstrump, Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, är en av Astrid Lindgrens mest kända och populära figurer. Sommaren 2019 skuttar hon omkring på Finns sommarteaters (tidigare Glims sommarteater 1973-2005) scen i Esbo till Georg Riedels välkända musik. Senast spelades Pippi på Finns år 2006 och det var alla tiders publiksuccé på sommarteatern med nästan 6000 åskådare! Då spelades huvudrollen av Josefin Silén, som sedan dess utbildat sig till musikalartist i Sverige och i höst spelar Esmeralda i Ringaren i Notre Dame på Tampereen Teatteri. 29.3.2019 - 07.54