Lovisas Andy Warhol

Aatos Åkerblom, självporträtt Bild: Aatos Åkerblom

Lovisaprofilen Aatos Åkerblom betraktades som en galning, men kanske var han ett geni. Hans dokumentation av småstadslivet är unik, skriver Tapani Ritamäki.

En av årets intressantaste utställningar finns på stadsmuseet i Lovisa. Det gamla kommendantshuset från mitten av 1700-talet är sevärt i sig och fotografierna av Aatos Åkerblom i nedre våningen gör det ännu mer sevärt. Det är som en tidsmaskin inne i en annan: från 1755 till 1965.

Alla som bott i Lovisa har hört talas om Aatos – särlingen. Alltid med en kamera på magen redo att ta ett foto. Och med ett gevär på ryggen, inte för att hota den som inte ville låta sig plåtas utan för att skjuta kråkor.

Aatos Åkerblom, självporträtt. Notera geväret i bakgrunden. Bild: Aatos Åkerblom

Jag minns själv honom bra. Aatos som artigt tar av sig hatten för att hälsa och frågar om han får ta ett foto. Jag är tio, elva och uppfattar genast att en vuxen man som hälsar på ett barn genom att ta av sig hatten och nicka är mysko. Men det finns inget hotfullt över honom, hans hår är kolsvart och tjockt, han ser utländsk ut. När jag i museet återser hans ansikte efter 50 år märker jag att han var stilig.

Lovisas egen Andy Warhol fick aldrig sina 15 minutes of fame medan han levde. Det är en annan Lovisalegend, Eddie Bruce, som nu sammanställt ett imponerande livsverk av en man som betraktades som en galning, men kanske var ett geni (som vännen Bengt Grundström uttrycker det i presentationsfilmen som visas på utställningen).

Hursomhelst handlar det om en unik dokumentation av småstadsliv under flera decennier. Från stadsstyrelsen till uteliggarna – när jag ser bilden av pultsarna i vassruggen minns jag plötsligt att där brukade de ju hålla till, bredvid bron, de krälade på marken som djur och förde oljud, de utgjorde en hemlig värld, farlig och fascinerande.

Enligt Eddie Bruce var människorna som bodde nära Aatos i ner-i-stan inte rädda för honom. (Aatos hade ett stort gammalt trähus omgiven av en granhäck – lite som i Hitchcocks Psycho.) Men ju längre från hemmet han rörde sig desto mer skrämmande upplevdes han vara. En udda man med ett gevär på ryggen, det ingav respekt.

Utställningen visar foton på romer, ungdomar, folk på höåkern, barn på en gata i ner-i-stan. Det är framför allt människor, inte så mycket landskap eller arkitektur. Men går man in på nätet ser man att Aatos Åkerblom också fotograferat staden: Det en gång så fina stationshuset, Mossebackens pensionat, casinot … Allt nu lika borta som Aatos, rivet eller nerbrunnet. Han var alltså inte bara Lovisas Warhol och Vivian Maier, utan också Lovisas Signe Brander!

Man vet nästan inget om Aatos Åkerblom. Enligt Bruce var han ytterst förtegen om sitt privatliv. Han hade en bror i Pihtipudas som var läkare och en mamma från DDR. När Aatos åkte för att se moderns hemtrakter hade han förstås kameran med, men att fota i Östtyskland på 60-talet gick inte an. Aatos blev satt i fängelse, hösten kom och bina i hans biodlingar dog. Det innebar en försörjning mindre för Aatos, som efter frigivningen fick hanka sig fram genom att sälja foton för femtio penni styck.

Han lär också ha fotograferat arméns hemliga ammunitionslager i Nastola när det exploderade, även då med arrestering som påföljd. Den gången räddades han av Lovisapolisen som betygade att han var sinnesrubbad men totalt ofarlig och därför måste friges. Till saken hörde att Aatos hade cyklat hela vägen till Nastola, 70 kilometer. Ändå inget jämfört med den gången då brodern i ett brev kallat honom klen, då cyklade han till brorsan i Pihtipudas och sen hem tillbaka: inalles 800 kilometer!

P.S. Utställningen med Aatos fotografier pågår året ut, och man får hoppas det blir nya foton nästa år. Museet har alla chanser att göra Aatos Åkerblom till Lovisas främsta attraktion.

Tapani Ritamäki förläggare

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning