Lönsamma mutationer

Olika mutationer av coronaviruset har spridit sig från minkar till människor. Bild: Mads Claus Rasmussen/Lehtikuva-AFP

Vacciner är ingen guldkalv för läkemedelsindustrin – förutom om vi beter oss som populister utan framsyn.

I brist på idrottsturneringar har vaccinationstäckningen blivit en sorts ständigt pågående fotbollslandskamp. På läktaren råder dålig stämning: produktionsapparaten lider av flaskhalsar och logistiska krokben. Vaccinnationalistiska rubriker och avtalsbråk avlöser varandra. Känslorna svallar, kommunikationen sker i krisanda. "Var i kattsingen dröjer mina doser?"

Här fallerar kommunikationen. Allmänheten behöver ta del av regelbundna uppdateringar för att greppa den höga osäkerheten förknippad med att köra upp en sofistikerad produktions- och distributionskedja för att möta en närmast desperat global efterfrågan. Den som mest ovilligt avger ett löfte är snarast till att hålla det, ska upplysningsfilosofen och pedagogen Jean-Jacques Rousseau ha sagt. Vi sneglar avundsjukt på Israel, eller på Storbritannien där brexitörerna firar en politisk triumf medan de enorma dödstalen faller i glömska. Samtidigt glömmer vi att Israel betalar skjortan för att säkra stora volymer, landet delar dessutom klinisk patientdata med bolagen. Nu närmar man sig vaccinbaserad flockimmunitet, men till ett högt pris.

På en punkt är mänskligheten som bäst då läget är som värst: pandemin har satt sprätt på innovationstakten. Vaccinerna kan ge läkemedelsbranschen en injektion av goodwill, men trots tecken på dalande smittspridning dras Big Pharma ännu med skamfilat anseende, i klass med tobaks- eller vapenindustrin.

På kort sikt blir vacciner ingen vinstmaskin. Vinstmarginalerna varierar kraftigt enligt olika utgångslägen hos tillverkarna. Moderna, Biontech och Curevac har satsat allt på att utveckla budbärar-RNA-teknik. Uppstartsbolagens lukrativa ambitioner har infriats av aktieutvecklingen. Själva vaccinerna är en bisak, förhoppningen är att den nya tekniken och plattformarna kan användas i mer kommersiella produkter som immunoterapi för cancerbehandling. Det är enskilda risktagande entreprenörer och investerare fullt förunnat att bli stormrika med detta stora genomslag. Astra Zeneca lovar att producera till självkostnadspris så länge pandemin pågår, viss om att man kan luta sig mot en bred portfölj – normalt tillverkar bolaget inte vaccin. Aktien har gått back sedan årsskiftet 2019–2020, i kontrast till MSCI:s globala läkemedelsindex. Likaså ligger en annan global jätte, Pfizer, på minus jämfört med tiden innan pandemin. Vacciner är ingen guldkalv, det förblir betydligt mer lönsamt att producera kolesterolsänkande läkemedel och behandla andra välfärdssjukdomar.

Mycket tyder på att viruset blir ett återkommande – endemiskt – inslag, så att vi måste återvaccinera oss regelbundet. Marknaden kan snart översvämmas av coronavaccin från andra tillverkare, vilket skapar överkapacitet och drastisk prispress. Cyniskt sett vore ihärdiga mutationer ett drömscenario för tillverkarna: de stora pengarna kan ligga i modifierade vacciner av modell 2.0. Mutationer innebär omstart i racet – om än med kortare startsträcka. Prisbilden avgörs av hur snabbt man lyckas skruva om apparaten och framställa modifierade vacciner som hanterar mutationer, eller också hjälper de redan smittade samt riskgrupper.

Aldrig förr har så mycket statliga bidrag pumpats in i medicinsk forskning som för covid-19. På sistone höjs röster för transparens då det gäller licensavtal, överföring av teknik, kostnader för forskning och utveckling samt forskningsdata. Det råder en grundmurad, inte fullt motiverad misstro mot läkemedelsbranschen: agerar den med folkhälsan eller lönsamheten i främsta rummet?

Det allra viktigaste är att minnas att vaccinerna är resultatet av globala produktionskedjor och internationellt samarbete: offentligt, privat och akademiskt. Måtte vi lyckas bevara den flexibiliteten och öppenheten. Vaccinracet är varken fotbollskamp, sprintlopp eller maraton. Det handlar om stafettlöpning, utan plats för solospel eller förturer. Ingen nation kan känna trygghet förrän resten av världen är vaccinerad. Den verkliga risken är att vaccinerade, fortsatt potentiellt smittbärande men understimulerade människor börjar strunta i kontaktundvikande och hygien – och ovetande för smittan vidare. Otåliga, onyanserade tabloidfasoner bäddar för nya varv i smittkarusellen.

Torsten Fagerholm är ledarskribent

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Jordnära studier drar fullt hus på Keuda Saaren kartano

Mer läsning