Logiskt – och vackert

"Niinistö tydliggör – medvetet eller omedvetet – att en president vars huvudsakliga uppgift är att leda utrikespolitiken har förlorat en stor del av ämbetets politiska – eller politiserade – del.Vi har med andra ord en grundlagsförändring som har fungerat som den skulle. Frånvaron av inrikespolitiska lockelser har gjort det lättare för presidenten att ställa sig ovanom partipolitiken."

Hur överraskande var det att Sauli Niinistö inte återvänder till Samlingspartiets fålla efter att han har sprungit fritt i sex år?

Den oskrivna regeln säger ju att en vald president ska återlämna sin partibok – om han eller hon har en. Så vad talade egentligen för att Niinistö skulle ha underordnat sig idén att igen bli markerad samlingspartist för några kampanjmånader?

Men var inte Tarja Halonen SDP:s kandidat också 2006 trots att hon som nyvald president 2000 hade lämnat det partipolitiska fältet? Gjorde hon då fel som "återvände" till SDP?

Naturligtvis inte. Valen 2006 och 2018 illustrerar att ingenting är statiskt. Halonen hade ingen promenadseger att se fram emot 2006. Av gammal vana körde det politiska Finland in i gängse partipolitiska fållor.

Det var som om man inte hade hunnit varsebli den genomgripande förändring som bars fram av den grundlag som började gälla samma dag som Tarja Halonen tillträdde ämbetet den 1 mars 2000.

Den nya grundlagen kapade alla presidentiella band till regeringsbildningen. Vi slapp det groteska att den första politiska aktör som handlar efter ett riksdagsval var den som inte hade ett färskt mandat.

På 1990-talet hade vi detta fantastiska upplägg: Presidenten (Martti Ahtisaari) valdes 1994 och kunde i princip ha påverkat regeringsbildningarna efter riksdagsvalen 1995 och 1999, utan mellanliggande presidentval. (I praktiken saknade det betydelse eftersom partibrodern Paavo Lipponen inte behövde Ahtisaaris hjälp.)

Gamla sagesätt är ibland trubbiga. Vi har till exempel vant oss att tro att det är den som har sista ordet som bestämmer i politiken. När det gäller regeringsbildningen är det första ordet i regel mer avgörande.

Äldre läsare kan kanske återkalla bilden av en förvånad Ilkka Suominen (ordförande för Saml) som den 6 april 1987 som nyvald talman och valsegrare inte fick uppdraget att sondera eller bilda regering.

Mauno Koivisto lyckades aldrig trovärdigt förklara varför han inte gav Suominen uppdraget. I sina memoarer förklarade han att han inte kände Suominen. Det är nära ett finländskt rekord i bortförklaringar.

Men min poäng är inte att presidenten inte skulle ha haft befogenheter att styra regeringsbildningen fram till 2000. Biffen ligger lite dold. I och med de stora inrikespolitiska befogenheterna var presidenten en faktisk inrikespolitisk aktör. Det gjorde honom (parti)politisk på ett annat sätt än vad Halonen och Niinistö har haft grundlagsmässig uppmaning att vara.

När Niinistös drag förra veckan att vädja direkt till en folkrörelse karaktäriserades som ett sätt att distansera sig från partipolitiken handlar det alltså inte bara om att hans popularitetssiffror ger honom den möjligheten.

Han tydliggör därtill – medvetet eller omedvetet – att en president vars huvudsakliga uppgift är att leda utrikespolitiken har förlorat en stor del av ämbetets politiska – eller politiserade – del.

Vi har med andra ord en grundlagsförändring som har fungerat som den skulle. Frånvaron av inrikespolitiska lockelser har gjort det lättare för presidenten att ställa sig ovanom partipolitiken.

Niinistö utnyttjar inte bara sin popularitet. Hans agerande står samtidigt i djup samklang med de centrala principerna i grundlagen.

Men se inte detta enbart som ett spel för självutnämnda förståsigpåare i de konstitutionella gallerierna. Det är viktigt också för ansvarsutkrävandet i demokratin att maktbefogenheterna är klart definierade – och att de berörda kan läsa innantill och acceptera vad de läser.

Grundlagen från 2000 stod för en helt nödvändig sanering av finländsk politik. Presidenten utnämner fortfarande regeringarna – men medverkar inte i tillkomstprocesserna. Det är så rätt, så rätt.

Du är kanske inte övertygad? Betänk då hur landet låg med den gamla grundlagen: Med partipolitiskt framsprungna presidenter med befogenheter att styra regeringsbildningarna var tillgången till president ojämnt fördelad.

Centerpartiet gynnades länge av Kekkonen – också om man under senare perioder hellre skulle ha agerat fritt från det oket.

Till detta kom att det mesta skedde i tysthet – efter en öppen politisk kampanj där partierna bjöd in väljarna att påverka maktens riktning. Koivisto illustrerar detta vältaligt i den inrikespolitiska delen av sina memoarer (Kaksi kautta, 1994). Han visar att han detaljerat instruerade hur SDP:s partisekreterare Erkki Liikanen skulle agera för att man skulle nå målet, den blåröda regeringen Holkeri.

Hur viktig tillgången till president var visade faktum att SDP:s ordförande Kalevi Sorsa kunde åka på en tio dagars Italiensemester mitt under de avgörande förhandlingarna. Han visste och kunde lita på att han och hans parti representerades på högsta möjliga nivå – av presidenten.

Koivistos Kaksi kautta är i sin uppriktighet och thrilleraktiga detaljrikedom ett enda stort argument för det som hände åren därpå. Finland blev en (nästan) normalparlamentarisk stat. Presidenten förlorade sin inrikespolitiska maktposition.

Niinistös agerande följer den logiken. När presidenten inte längre har konkret inrikespolitisk makt kan de partipolitiska kopplingarna tonas ned. Naturligtvis har det politiska fortfarande en stor betydelse – utrikespolitik är inte icke-politik. Men det råder konsensus om att avgörande beslut inte fattas i kraft av tillfälliga maktkoalitioner. Utrikespolitiken besitter nödvändig tröghet.

Niinistö är skicklig nog att publikt satsa på "Jag älskar detta land"-retorik framför abstraktioner om grundlagar.

Men förhoppningsvis måste man inte vara författningsnörd för att se att här finns andra element. Praktisk politik och politiska kampanjer utifrån en grundlagslogik – det är bara så vackert!

Torbjörn Kevin

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00