Ljusår från Sunset Boulevard

Jakten på evig ungdom. Jena Malone och Elle Fanning i dansken Nicolas Winding Refns The Neon Demon. Bild: Okänd

The Neon Demon var ett av de stora utropstecknen på filmfestivalen i Cannes i år.

RYSARE/DRAMA

The Neon Demon

Regi: Nicolas Winding Refn. Manus: Winding Refn, Mary Laws, Polly Stenham. Foto: Natasha Braier. I rollerna: Elle Fanning, Jena Malone, Bella Heathcote, Abbey Lee.

Undertecknad hade äran och nöjet att träffa Nicolas Winding Refn i början av hans karriär, vid tiderna för Pusher-trilogin, en ur nordiskt perspektiv banbrytande kriminalarsvit (med en ung Mads Mikkelsen på alerten).

Det var då det. Snart blev Danmark, en i sig mindre stormakt på filmens område, för litet för Refn. Därav filmer som Bronson, Valhalla Rising och Drive av vilket den sistnämnda innebar ett genombrott på den internationella scenen.

Men precis som Only God Forgives och nu aktuella The Neon Demon visar är det uppenbart att den danske regissören är mera intresserad av den konstnärliga friheten än av stora budgetar och därpå följande konventioner.

The Neon Demon, ett av de stora utropstecknen på årets upplaga av filmfestivalen i Cannes, är en rasande uppgörelse med jakten på skönhet och evig ungdom – ett gissel inte minst i skuggan av drömfabriken på amerikanska västkusten.

Här landar 16-åriga Georgia-tjejen Jesse (Elle Fanning), utrustad med en portfolio som väcker intresse hos de erkänt kräsna modeagenturerna. Det ena ger det andra och efter en fotosession med Desmond Harringtons stjärnfotograf är det fritt fram även på catwalken.

Jesse har, som Alessandro Nivolas modeguru lägger saken, det där "lilla extra". Och det är något som de ett par år äldre rivalerna (Bella Heathcote och Abbey Lee) är redo att (bokstavligt talat) döda för, i synnerhet som bäst före-datumet i de här kvarteren går ut vid typ 20-årsåldern.

Nu är ju Neon Demon inte vilken som helst arthousefilm. I stället för att haka upp sig på själva handlingen går Nicolas Winding Refn in för många och långa bildstudier som i kombination med den suggestiva teknomusiken (signerad Cliff Martinez) gör ett närmast hypnotiskt intryck.

Men även om Neon Demon i termer av stämning och atmosfär för tankarna till en Mulholland Drive (av David Lynch, en uppenbar husgud) ligger filmen innehållsmässigt närmare David Cronenbergs drömfabrikssatir, Maps to the Stars.

Och det är allt annat än goda nyheter, för precis som Cronenberg har Refn en tendens att bjuda över – under också för den delen.

Det är inte nog med att Jesse och hennes "väninnor" i klädlogen utbyter blickar som kunde mörda. Snart är även det fysiska våldet där, detta vid sidan av ett scenario som innehåller allting från nekrofili till kannibalism.

Symboliken och det allegoriska i all är, men makabert och groteskt är vad det är. Så får den som vill snacka om postmodern, ultrafeministisk, satir göra det på egen hand.

Själv vänder jag på klacken.

Krister Uggeldahl