Ljus vintersaga

För de yngsta. Jakob Johansson som pojken Sampo i Unga Teaterns vinterpjäs. Här jagas han av Hiisi (Frank Skog). Foto: Ingemar Raukola Bild: Ingemar Raukola

BARNTEATER

Sampo – en vintersaga. Text: Paul Olin och arbetsgruppen. Regi: Paul Olin. Scenografi och dräkter: Janne Siltavuori. Ljud- och ljusdesign: Jukka Hannukainen. På scen: Camilla Bäckman, Ylva Edlund, Mika Fagerudd, Jakob Johansson, Frank Skog och Anders Sundström.

Åldersrekommendation: från 3 år uppåt.

Förhandsföreställning på Lillklobb i Esbo den 15.11.

Unga Teaterns vinterpjäs för familjens yngsta, Sampo – en vintersaga, utgår från Zacharias Topelius saga med den snarlika titeln Sampo Lappelill. Uppdraget i Topelius version, att låta döpa pojken, har fått stryka på foten för ett mer aktuellt tema, att välkomna främlingar och att ta tillbaka solen. Sampos färd till Rastekais och kamp med Hiisi finns ju också i Topelius förlaga.

När publiken kommer in i teatersalen på Lillklobb är där rätt svalt. Ensemblen värmer upp med lite akrobatik. Vi presenteras för familjen och för dilemmat med det täta vintermörkret. Sampo beslutar sig för att trotsa föräldrarna och bege sig till Rastekais, övervinna fjällkungen Hiisi och ta med sig ljuset och värmen hem. Främlingarna finns i fonden. Sampos föräldrar gör i uppskattande ordalag sin son uppmärksam på deras musik. Andra uttalar sig mer kritiskt om dem. Alla röster får komma till tals, men argumentet att alla behövs ges berättigat utrymme.

Jakob Johansson gör en Sampo som inte bara återspeglar, utan också utstrålar barnets osäkerhet, rädsla och förundran. Johansson har spelat i Andy Manleys Vit på Wasa teater, en barnpjäs med snarlikt budskap. Med stöd av Paul Olins regi, som här uttrycker sig framför allt som ett utvecklat sinne för balans och känsla för behärskning när det gäller tempo, är Johanssons Sampo närvarande, öppen och varm.

Frank Skogs Hiisi är intressant för att han föreställer en skrämmande jätte, utan att han i sig själv är skräckinjagande. Trots det är rollen trovärdig, Skog är bara stor, han står högt uppe och så lyser det ur hans mage – mer än så behöver vi inte veta och inte se. Av birollerna märker man Ylva Edlunds gedigna och vänliga präst. Hon, och de andra birollsinnehavarna, Camilla Bäckman, Mika Fagerudd och Anders Sundström håller en lagom uppmärksamhetsnivå. En scen med alla nationalitetssymboler, Topelius, Mumintrollet, Finlands mö och julgubben känns ändå påklistrad.

Eftersom ljuset har en central roll i berättelsen är det följdriktigt att Jukka Hannukainens ljusdesign har fått en särställning. Den som inte tidigare har märkt det gör det nu: Ljus är inte bara ljus, det har olika färg och nyans, olika styrka och intensitet. Här ackompanjerar ljusets tempo hela föreställningen.

Barbro Enckell-Grimm

Fastighetsfonder ger den privata placeraren möjlighet att dra nytta av fastighetsmarknadens stabila avkastning

Mer läsning