Ljudperformance om det orala stadiet

Munnen i fokus. Juha Valkeapää i Wauhaus-kollektivets ljudperformance på Zodiak.Bild: Kristiina Männikkö

Ser man på Wauhaus-kollektivets föreställning kan man bli äcklad, men om man bara lyssnar till den är det meditativt.

Scen

Wauhaus: Private dancer.

Produktion: Samuli Laine, Juho Keränen, Anni Klein, Jarkko Partanen, Jussi Matikainen, Heidi Soidinsalo. På scenen: Heidi Soidinsalo, Juha Valkeapää.

Private dancer är den tredje delen i en trilogi vars föreställningar fått sina namn av dansfilmer. De tidigare var Dirty dancing (2014) och Flashdance (2016). Av namnet att döma kunde man alltså anta att det rör sig om en dansföreställning, men så är inte fallet, trots att Wauhaus-kollektivets föreställning spelar på centret för modern dans, Zodiak.

Private dancer är i stället en performance som koncentrerar sig på hörselsinnet. Alla i publiken får hörlurar och på det viset är föreställningen privat – alla är inne i sin egen ljudbubbla.

Mitt på golvet, med publiken på två sidor, står Heidi Soidinsalo och Juha Valkeapää i svarta kläder, även de med hörlurar. Jag sitter så att Soidinsalo är vänd mot mig och Valkeapää har ryggen till, men det viktiga är inte att se deras ansikten utan att höra vilka ljud deras munnar åstadkommer. De har små, hyperkänsliga sensorer som de trycker mot kinder eller hals, och skapar så ett mystiskt ljudlandskap av brusande andning eller smackande tungor.

Det till en början skarpa ljuset tonas ner, och vi sitter en lång stund i mörkret utan att något händer – annat än att vi hör den susande andningen. När ljuset kommer tillbaka börjar Soidinsalo och Valkeapää föra olika saker till munnen: chips, tomater, marshmallows. Alla skapar olika ljud; knaster, sörplande. Hela föreställningen kretsar kring vad som förs in i munnen eller vad som spottas ut ur den. Ut kommer plötsligt en ballong, som blåses upp. Ut kommer också stora moln av halvtuggade marshmallows. Det är äckligt, jag känner obehag. Men om man blundar och bara lyssnar kan man låta sig vaggas av ljudvärlden.

Private dancer är en föreställning som fastnat på det orala stadiet. Den undersöker kroppens gränser och bjuder in en på väldigt privata områden. Det är intimt, med en direkt sexuell underton. Sexuellt blir det inte minst i den sista delen där Soidinsalo och Valkeapää för varsin silverfärgad metallisk vibrerande dildo till sina läppar. Mer privat än så här blir det inte.

Tempot i föreställningen är oerhört långsamt; allt går som i slowmotion. Det är en till det yttre mycket avskalad föreställning på femtio minuter, med intressanta, aldrig förut upplevda ljudlandskap inifrån människokroppen. Slutligen lämnar föreställningen mig ändå med ett stort frågetecken.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33