Livsnjutaren och liemannen

Klichén om att leva livet till fullo passade på honom. Dessutom verkade han vara glad och nöjd för det mesta. Han var en positiv kraft på jorden, och nu ligger han under den. Alldeles för tidigt.

Jag vill aldrig mera läsa ett enda hånfullt ord om cyklande medelåldersmän i lycra. Eller maratonlöpande snubbar i spandex. Jovisst, det finns säkert ett mått medelålderskris och känsla av förlorad manlighet i bakgrunden, men hellre tajta brallor på runda och dallriga, men motionerande ben, än graven.

Om det låter en aning dramatiskt, beror det på att jag är ledsen. En bekant till mig dog för en vecka sedan, alldeles för tidigt. Egentligen var han väl bara en halvbekant. Jag träffade honom några gånger och kommunicerade bara sporadiskt på sociala medier. Ändå kändes han som någonting mer än en avlägsen bekant. Jag antar att det berodde på hans smittande livsglädje. Klichén om att leva livet till fullo passade på honom. Dessutom verkade han vara glad och nöjd för det mesta. Han var en positiv kraft på jorden, och nu ligger han under den. Alldeles för tidigt.

Jag vet inte vad han dog av. Jag vet bara att det var en plötslig sjukdomsattack som förde honom till sjukhuset där han dog. Men jag misstänker att hans frånfälle kan ha haft att göra med hans övervikt. Jag minns att jag ibland reflekterade över riskerna med den.

Ingen klarar sig ur livet med livet i behåll, sjöng Juice Leskinen, och det finns mycket gott att säga om en livsfilosofi som inte sparar på krutet för en framtid man aldrig kan vara säker att kommer. Men samtidigt känns det så fel att min hädangångna bekant ska begravas av sin far.

Jag kommer osökt att tänka på min egen pappa, som gick bort vid 62 års ålder. Jag är inte läkare men jag tror bestämt att osunda levnadsvanor spelade en stor roll i hans tidiga död. Jag har accepterat den, vad annat kan man, men ibland känner jag en rivande sorg över att han inte fick ta del av de senaste femton åren av mitt och mina barns liv. Jag vet att han skulle ha njutit av det. Jag vet att jag skulle ha njutit av det.

I likhet med min bortgångna bekant, var min far en livsnjutare. En sådan vill jag också vara, men ibland är njutningarna ohälsosamma och jag vill inte dö när jag är 62. Jag har alltid motionerat och idrottat, men också haft en sällsynt god aptit och burit på en övervikt. När folk säger att de glömt att äta lunch, tror jag inte på dem. I min värld är det helt enkelt inte möjligt. Helst skulle jag äta mycket och gott från morgon till kväll. Men för ett år sedan fick jag själv en varning av min läkare som inte gick att vifta bort. Och likt min far sover jag inte heller tillräckligt.

I dag sover jag fortfarande inte tillräckligt, men jag äter hälsosammare. Jag har inte köpt korta byxor i lycra men i juni gör jag förhoppningsvis min första triathlon med olympisk distans. Jag har bestämt mig för att försöka undvika min fars och den hädangångna bekantas öde.

Jag har gjort en kompromiss med livsnjutaren, men det stör mig inte. Hellre det än en handskakning med liemannen.

Juri von Bonsdorff Medarbetare i Washington

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33