Livskris strandad i gubbigt gnäll

LIVSKRIS. Bror Österlund, Thomas Backlund och Monica Nyman våndas över livsval och lögner i ÅST:s turnépjäs Den sista cigarren. Bild: Pette Rissanen

Åbo Svenska Teaters Den sista cigarren bjuder på en komplett uppsättning klichéer, skriver Ylva Perera.

Den sista cigarren

Text: Bengt Ahlfors. Regi: Jukka Aaltonen. Scenografi & dräktdesign: Jani Uljas.

På scenen: Thomas Backlund, Amanda Nyman, Monica Nyman och Bror Österlund.

Åbo Svenska Teaters premiär 31.1 (spelas på Studion och turnerar).

Vi lever i en kultur som lärt sig älska den sköna snubben. Mannen som är besatt av sig själv i en intensiv mix av hedonism och ängslighet, samtidigt som han är beroende av andra människors omsorg och bekräftelse.

I Bengt Ahlfors komedi Den sista cigarren (nu för första gången professionellt framförd på svenska i Finland) förkroppsligas snubben av den pensionerade rektorn Ragnar (Thomas Backlund), som gömmer sprit och cigaretter i bokhyllan och gräms över livets förspillda chanser.

Omkring sig har han den självuppoffrande – men hemligt otrogna – hustrun Anneli (Monica Nyman), som går runt och gnäller om att han borde ta bättre hand om sin hälsa, samt vännen Helge (Bror Österlund) – en mesigt gudsfruktande och evolutionsförnekande präst med en hemlig böjelse för läderpiskor och sex i sakristian.

Med andra ord en komplett uppsättning klichéer.

Gubbig reflektion

Pjäsen utger sig för att hantera frågor om drömmar och dödlighet, om att längta tillbaka till tonårens framtidstro och önska att man hade valt annorlunda. Eftersom Ragnar framstår som en man som curlats genom livet hade det kunnat öppna för en intressant självrannsakan, men i stället för frågor i stil med "vad har jag gjort för världen?" är det exklusivt frågor som "varför har jag inte upplevt (läs: knullat) mer?" som regerar.

Och visst, det är också en känsla värd att utforska, men eftersom pjäsen aldrig låter sina karaktärer utvecklas förblir den en gubbig reflektion. I kombination med att föreställningen också annars genomgående präglas av sexism – det finns inte en enda kvinna i pjäsen som inte antingen sexualiseras eller förklaras inkompetent, här ingår allt från konfirmander och studentskor till läkare – är det provocerande, men inte på ett sätt som utmanar till nytänkande, utan enbart förstärker trötta bilder.

Jämntjockt

Det är en rutinerad trupp som Åbo Svenska Teater skickar ut på regionturné, och Jukka Aaltonens regi är klassisk. Bror Österlund sticker ut med finstämda stråk av ömhet i rollprestationen vid några tillfällen, men i övrigt är registret hos hela ensemblen tämligen jämntjockt. Monica Nylunds tolkning av en äldre kvinna som inte skäms över sin sexualitet kunde ha blivit intressant, men hämmas av att hon aldrig lämnar tropen "påstridig ragata".

Överlag är det väldigt svårt att känna sympati för karaktärerna, det blir tydligt senast vid andra aktens revolverförsedda uppgörelse då jag inser att jag inte bryr mig om vem som överlever. Helges dotter (Amanda Nyman) har en särskilt svår sits med sin rollprestation eftersom hennes funktion enbart är att leverera information, inte ha en egen personlighet – vilket gör hennes agerande i slutet fullständigt omotiverat.

Vad vill Den sista cigarren säga? Att vi ska ta ansvar för våra liv? Våga vara ärliga? Att det aldrig är för sent? Allt det är gott och väl, men jag önskar att uppsättningen hade vågat lyfta blicken från ett förutsägbart navelskådande. Både publiken och den livskrisande mannen skulle må mycket bättre av det.

Ylva Perera

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning