Livets stora frågor speglas i det lilla livet

Bild: Mikael Strömberg

Systrarna Snövit

av Liisamaija Laaksonen

Översättning: Lars Huldén.

Regi och visualisering:

Mikael Strömberg.

Scenografi, rekvisita, teknik och kostym: Arbetsgruppen.

På scenen: Ulla Bergström, Marianne Ahola, Tina Romberg, Mikaela Lindén, Ami Förström, Iwe Ekström, Annina Vartio.

Qvinnorösters premiär på Valhalla 5 oktober. Turnerar i Helsingfors och Nyland till den 18 november.

Sex kvinnor i olika åldrar och livssituation ligger i ett rum på en gynekologisk avdelning. Här finns de som har stor familj, hon som är ensam; rika och fattiga, tystlåtna och pratsamma, lyckliga och olyckliga. I deras som det brukar kallas "lilla liv" speglas de stora frågorna om liv och död, glädjeämnen och rädsla.

Teatergruppen Qvinnoröster bildades för två år sen, och med enaktaren Systrarna Snövit har gruppen sin första premiär. Det ska genast senast sägas att det är sällan man ser en amatörteatergrupp som har en så här färdig produktion redan första föreställningen. En stor del av förtjänsten ligger i själva pjäsvalet och den väl genomförda regin av Mikael Strömberg. Skådespelarna har bevisligen tagit emot regin och arbetat med flit och inlevelse.

Lågmäldhet och små medel

Alla skådespelare har en tydlig roll med egen personlighet som de genomför konsekvent. Gretel Lindqvist (Ulla Bergström) är den stolta drottningen (i privat nattlinne) som med inlevelse berättar om hur det var när hon svalde sin dyra stifttand i biomörkret. Tina Romberg spelar flerbarnsmamman som till en början verkar vara omsvärmad av en stor familj men småningom kryper en mer krass vardagsverklighet fram. Hennes styrka är en uttrycksfull dialekt och en utåtriktad personlighet. Ami Förströms äldre dam och Marianne Ahola, en dumpad fästmö och riktigt olycklig, nästan stum, sur och tvär kvinna, är tillbakadragna och de spelar också skickligt hur de navigerar sig fram i mörker och illamående – den ena fysiskt, den andra psykiskt. En bortvänd rygg och blossande kinder över en halvfull urinpåse får illustrera utsatthet.

Det är en tillgång att gruppen sätter sin tillit till lågmäldhet och små medel. Mikaela Strömberg gör en hjälpsam patient vars främsta funktion är att hjälpa sina svagare rumskamrater. Iwe Ekström är damen som kommer sist in i rummet, och först rullas ut. Hennes roll som Irja Häggblom är betydelsefull för de avslöjanden hon kommer med, en uttrycksfull oro framförd med känsla och utan överord. Den gravida sjuksköterskan (Annina Vartio) låter förstå att det kan vara svårt att arbeta i det här yrket när man själv är gravid.

Män som närmaste anhöriga

En randanmärkning är att samtliga patienter har män som närmaste anhöriga: makar, söner, en bror. Mammor, systrar, döttrar och väninnor är som utplånade, fast kvinnorna tyr sig till varandra i stunden, på sjukhuset.

Rummet kvinnorna ligger i är avskalat, dräkterna likriktade, personerna olika fast anledningen till att de är där är ganska snarlik. Det skillnaderna som gör att rollerna profilerar sig, att vi i publiken får syn på dem. Alla roller är inte lika stora och högljudda, men alla är lika viktiga. Systrarna Snövits kvinnoröster är fina att lyssna på. Ett värdefullt tillskott till amatörteatergrupperna i Nyland.

Barbro Enckell-Grimm

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning