Livets olidliga röra

Åldrande. I ett orenoverat hus fullt av målningar, skulpturer och bråte lever konstnären Yolanda Sonnabend tillsammans med sin bror Joseph. Bild: Yle

Kvällens dokumentär om en konstnär och hennes forskarbror som bor tillsammans i en förfallen herrgård får recensenten fuktig i ögonvrån.

Under samma tak sänds i Yle Fem torsdag kl. 22.00.

Konstnären Yolanda Sonnabend (1935–2015) kan komma in i ett rum med en bit balsaträ och förvandla det till något magiskt, säger en konsthandlare, som samtidigt har svårt att förstå hur Yolanda kan skapa något i ett hus som redan är så fullt av skapelser – eller i vissas ögon skräp.

Hennes bror Joseph Sonnabend (född 1933) har ett liv som banbrytande och engagerad aidsforskare i New York bakom sig. "Min personliga Moses", säger en gayaktivist om forskaren som var den första att rekommendera säkert sex.

De här två intressanta och fullständigt inkompatibla personligheterna delar ett hus i London, ett hus i akut behov av både städning och renovering. Hit kommer den kanadensiska filmaren Thomas Burstyn, deras syskonbarn, för att göra en dokumentärfilm om Yolanda, som varit relativt framgångsrik som scenograf och porträttmålare.

I stället blir det en film om åldrande i ett materiellt kaos, men också om en motsättning mellan två sätt att se på världen – konst och vetenskap – och om pliktkänsla som drivkraft. Syskonen kan knappt tåla varandra, ändå stannar Joseph kvar för att ta hand om Yolanda.

Röran i hemmet kan ses mot barndomen i Rhodesia. De växte upp med en stab tjänstefolk, slavar. Man ringde i klockan när man behövde något. Det är svårt att komma undan tanken att systern därför aldrig riktigt lärt sig bemästra det praktiska, medan brodern under sitt yrkesliv på något sätt betalat tillbaka genom att tjäna mänskligheten. Men även han köper hellre nya skjortor än tvättar de gamla.

I det här hemmet ryms många av de stora livsfrågorna, också för att de två syskonen närmar sig slutet av livet. Yolanda Sonnabend dog i november i fjol. Åtminstone finns det ansatser till frågeställningar, men sen kör det ihop sig.

Efter ungefär halva filmen får Joseph nog och försöker förbjuda dem att filma mer. Han är rädd att de ska skapa en förvrängd bild av Yolanda, som har alzheimer.

Burstyn fortsätter ändå, men det blir fragmentariskt, ofokuserat och för mycket av allt möjligt. Some Kind of Love är 78 minuter lång, och förirrar sig dessutom i släktskapsförhållanden som inte känns engagerande för en utomstående.

Ändå samlas något fuktigt i ögonvrån. Hur lätt ett liv flyger i väg och hur svårt det kan vara att hantera det som blir kvar visas på ett mycket konkret sätt.

Synnöve Rabb Konstredaktör

Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning