Livet vinner på sport

Bild: HBL

Vad kan vara mer berusande än att överträffa sig själv och ro iland häftiga segrar eller, kanske som surrogat, leva sig in i andras kamp för segerns sötma?

Hur det kom sig att jag redan som liten blev sportbiten – både i fråga om utövande och bänkidrott – vet jag inte. Ett mycket tidigt minne är en ishockeymatch i Britas med HIFK:s Esko Kaonpää i huvudrollen – utomhus alltså – när Helsingfors ishall ännu bara fanns på ritbordet. På tv kunde man redan följa med Veikko Kankkonen och Eero Mäntyranta och till Stadion tog man sig för att avnjuta bolltrollaren Kai Pahlmans banansparkar. Hemma lekte man sedan superstar själv.

Det var då det. Sextiotal. Men fortfarande är jag biten. Hur kommer det sig? Borde inte ett barns behov av identifikation, lekfullhet och spänning falna med åren? För en del kan så ske. Det finns de som förundrat sig över mitt obrutna sportintresse. Men för de flesta, som för mig, gäller att ivern består.

Att så många svettas för hälsans och sitt eget nöjes skull är lätt att förstå. Men det här med att tävla och att folk i sådan sanslös mängd klistrar sig fast vid skärmar och bänkar sig på evenemang? Den ökade fritiden och välfärden i par med allt vassare marknadsföring, mediebevakning, teknologi och snofsiga arenor bidrar förstås till suget men säger inget om dess grund.

Magin hittar man naturligtvis djupt i människan själv. Vad kan vara mer berusande än att överträffa sig själv och ro iland häftiga segrar eller, kanske som surrogat, leva sig in i andras kamp för segerns sötma?

Någonstans är vi alla tävlingsbitna – drivna av att klara oss, hävda oss och låta oss entusiasmeras. En Nurmi, Viren eller Niskanen och Pärmäkoski i dag eller ett hockeyns guldlag 1995 lika väl som en Sibelius, ett Nokia och en Ollila har triggats och hajpats på grund av det. På samma grund överlever vi, trivs vi och drivs vi till någonting bättre – om klokhet och besinning följer i takt.

Att det finns en liten Trump ("America first") i oss alla – förmodligen också i den blidaste av konstnärssjälar – är ett mänskligt drag och något att förlika sig med. Men viljan att vinna borde aldrig vara starkare än respekten för medtävlaren och -människan.

När Roger Federer drabbar samman med ärkerivalen Rafael Nadal på tennisplanen är det som om luften dallrar av inte bara kämpaglöd utan också inbördes respekt. Det är i sådana stunder idrotten nästan kan kännas större, och bättre, än livet självt.

Stefan Borenius sportfantast

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning