Livet i underjorden är bättre i Paris

Metron här i Paris skiljer sig som bekant rätt mycket från metron i Helsingfors. Och inte alls på ett dåligt sätt.

I Paris finns det ett stort nätverk av linjer som sträcker sig över hela stan och det är väldigt få områden som inte täcks av den välfungerande tunnelbanan.

Att metron i Paris rankades som världens bästa kollektivtrafik av IDTP (Institute for Transportation and Development Policy) i fjol är lätt att förstå. En av orsakerna är att nätet är tillgängligt för samtliga stadens invånare.

Här har man lyckats få metron att gå västerut, man har obemannade tåg och man har portar på perrongerna som öppnas och stängs automatiskt då de förarlösa tågen stannar vid stationen. Tidtabellerna hålls och tågen på de olika linjerna avgår från sina respektive stationer med bara några minuters mellanrum.

En del av tågen gnisslar bekant i kurvorna medan andra är mer tystlåtna tack vare sina gummihjul. En del gungar rejält i svängarna medan andra går jämnare.

4,2 miljoner passagerare använder de 14 linjerna dagligen vilket gör metron i Paris till Europas näst mest använda tunnelbana efter Moskva. Därför är det inte så underligt att livet nere i tågen pulserar nästan lika mycket som i staden ovanför markytan.

Efter det oplanerade hotellbytet har jag stiftat närmare bekantskap med metron. Upplevelserna är enbart positiva.

Och då syftar jag inte bara på hur väl logistiken fungerar.

Varje resa är ett litet äventyr där vad som helst kan hända.

Den gamla mannen som släpar in sin förstärkare, tar fram en mikrofon och börjar sjunga franska låtar gungar i takt med tåget, har hela tiden ett leende på sina läppar och lyfter på hatten för varje dam som kliver in i vagnen. Efter ett par sånger tackar han för sig, presenterar sig so Didier och kliver av tåget.

Ett par stationer senare kliver en medelålderskvinna in i vagnen. Med hög röst håller hon ett långt tal och möts av applåder då hon är klar.

De amerikanska turisterna vecklar ut sin karta och börjar debattera var det lönar sig att kliva av för att komma till restaurangen där de ska äta. En välklädd ung fransman avbryter dem och löser tvisten genom att vänligt konstatera att de båda har fel och att de också borde överväga sitt restaurangval som inte är bra. De tittar bestört på fransmannen som skyndar sig att ge ett par alternativ för bättre matställe och pekar till och med ut var de finns på turisternas kartor.

Samtidigt har vagnen fyllts av ett gäng unga vuxna som är på väg ut på stan för att fira lördagskvällen. De är i 20-års ålder och två av tjejerna plockar fram en flaska rödvin och två glas. Sedan avnjuter de sin Pinot Noir innan de högljutt och förväntansfullt ger sig ut i Parisnatten.

Själv håller jag nästan på att glömma att stiga av tåget på min station då paret på bänken mitt emot mig är så djupt och passionerat upptagna med varandra att killen bredvid mig inte kan ta ögonen från dem och inte märker att jag ursäktar mig då jag stiger upp.

Han ler generat då han inser vad han gjorde och att jag märkte det. Sedan skakar han på huvudet, nickar mot det unga paret, himlar menande med ögonen och önskar mig en trevlig kväll då jag kliver ut ur tåget.

Metron här i Paris skiljer sig som sagt rätt mycket från metron i Helsingfors. Definitivt på ett mycket bra sätt.

Filip Saxén Sportchef

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00