Livet har blivit bättre, livet har blivit gladare!

Bild: Gabriella Torres Airava

Vad var kännetecknande för bolsjevikerna? En föraktfull syn på människan, på svaghet och på intellektuellt tvivel. Den här människosynen upplever en renässans hos dagens beslutsfattare, skriver HBL:s Moskvakorrespondent Anna-Lena Laurén.

I över tio år har jag bevakat före detta sovjetstater. Deras största problem när det gäller deras samhällsutveckling är arvet från bolsjevismen, eller rättare sagt: det bolsjevikiska sättet att tänka.

Det bolsjevikiska tänkandet ska inte förväxlas med socialism. Socialism är en ideologi, det bolsjevikiska tänkandet ett svartvitt, dogmatiskt sätt att betrakta världen. Det går i korthet ut på att diskussioner är överflödiga eftersom bolsjeviker är intellektuellt överlägsna alla andra.

Det bolsjevikiska tänkandet är universellt och lånar sig till vem som helst – socialism, kapitalism, nyliberalism. Det saknar skrupler, tjänar sin herre och betraktar lögnen som ett inte bara godtagbart utan utmärkt verktyg. Dagens nyliberaler skulle antagligen bli mycket förvånade om de fick veta att deras deviser skulle göra Trotskij stolt. Precis som han betraktar de förmågan att erkänna fel som ett tecken på svaghet, motståndare som dödsfiender och folket som en organisk hop dummerjönsar.

Det bolsjevikiska tänkandet är inte intresserat av att resonera, utforska och pröva sanningar. En god bolsjevik ställer aldrig frågor (förutom de retoriska). Bolsjeviken vet redan allt.

Jag växte upp i ett Välfärdsfinland som inte var bolsjevikiskt. Det var på inga vis perfekt, men det hade som utgångspunkt att det var viktigare att samhälleliga lösningar verkligen fungerade än att de tjänade någon viss reformplan. 

I Finland, liksom i Sverige, har beslutsfattarna i hundratals år blivit uppfostrade av fria bönder, nykterhetsrörelser, jaktlag och syföreningar som har präntat in en grundläggande medvetenhet hos våra tjänstemän, beslutsfattare och företagsledare att saker och ting måste lösas pragmatiskt, praktiskt och nära människan. 

Folk går inte att lura – de märker om saker och ting inte fungerar. Om tågen slutar gå i tid och breven inte kommer fram betraktar medborgarna detta som en försämring. Sådana saker är inte svåra att förstå för icke-bolsjevikiska beslutsfattare.

I både Sverige och Finland är postverket inte längre vad man avser med ett postverk. Lite för många av försändelserna tappas nu för tiden helt enkelt bort (precis som i Ryssland, där jag bor). Tågförseningar är så vanliga att uttrycket "gå som tåget" har fått en helt ny innebörd. (I Ryssland går tågen däremot som en klocka.)

För en bolsjevik spelar sakernas egentliga tillstånd emellertid ingen roll. Det viktiga är om man har följt planen. Huruvida planen är kapitalistisk, socialistisk eller nyliberal kvittar lika.

Nybolsjevismen är internationell. Den tillämpas i dag med stor framgång i hela Norden. Följande exempel är från Finland och Sverige:

En eftermiddag i början av augusti står jag på järnvägsstationen i Helsingfors och inser faktum. År 2017 beslöt Helsingfors regiontrafik (HRT) att den för passagerarna ytterst behändiga biljettförsäljningen på pendeltågen avskaffas. Konduktörerna blev dock kvar. Deras uppgift är nu att "ge passagerarna service". Det är emellertid strängt förbjudet för dem att sälja biljetter till passagerarna. Vederbörande ska i stället ladda ned en app.

Själv har jag redan hundratusen appar i min telefon (eftersom varenda myndighet och företag kräver att man ska ladda ned en app för att kommunicera med dem). Telefonen har inte plats för fler, i synnerhet inte en app som jag aldrig behöver eftersom jag inte bor i Helsingfors. 

Tåg efter tåg svischar i väg medan jag försöker hitta biljettautomaterna. Till sist orkar jag inte längre släpa vår delegation bestående av en jättelik kappsäck, ett antal mindre väskor, en hundbur samt pudel och barn kring stationen utan säger till barnet att vi stiger på ett tåg och hoppas det löser sig i alla fall. 

Vi stiger på tåget. Stora skyltar förkunnar att man inte längre kan köpa biljett av konduktörerna. Kännbara böter utdelas till passagerare utan biljett.

I hopp om att telefonen ändå ska ha rum försöker jag ladda ned HRT:s app. Samtidigt spanar jag nervöst åt alla håll efter så kallade smurfar – blåklädda vakter i Helsingfors kollektivtrafik med rätt att bötfälla passagerare. Telefonen frågade efter lösenordet till mitt Apple-ID. Det hade jag naturligtvis glömt bort. 

Jag skapar ett nytt lösenord, lyckas ladda ned appen och köper en biljett. Svetten rinner. Sedan inser jag att vi har hoppat på fel tåg.

Vår delegation kliver av tio kilometer i fel riktning och blir hämtade med bil.

Året innan åker jag till Göteborgs bokmässa. Framme på Landvetter marscherar jag snabbt ut till, som jag tror, den väntande taxikön. Jag är dödstrött och vill bara till hotellet.

Inte en bil så långt ögat kan nå. Det visar sig att bilarna inte längre behändigt väntar vid utgången i en civiliserad kö. I stället ska man gå till en jättelik parkeringsplats där bilar kommer körande från alla håll. Vissa är förhandsbeställda, andra fångas in mitt framför näsan på mig av passagerare som redan vet att det är djungelns lag som gäller.

– Det nya systemet på Landvetter, meddelar taxichauffören när jag till sist har lyckats vinka in en bil. Vi får inte vänta på flygplatsen. I stället har vi ett datorsystem som meddelar oss när det behövs bilar. 

Han gör en gest mot en jättelik p-plats med minst trettio taxibilar, alla med lamporna på. De går på tomgång och fyller luften kring Landvetter med koldioxid.

På stället dit vi passagerare har dirigerats finns det däremot inga bilar.

– Datorsystemet fungerar ofta inte, ibland pajar det. Så ibland har vi en massa passagerare som väntar vid flygplatsen och inte en enda bil som kan köra ut. 

Jag begrundar detta medan chauffören tillägger:

– Du förstår, Landvetter vill bli världens miljövänligaste flygplats.

"Vi arbetar ständigt för att förbättra vår service. Efter samtalet får du kanske ett automatiserat samtal från kundservicen", säger Nordeas kundtjänst när jag ringer för att åtgärda ett problem med mitt bankkort. Jag har då köat i tio minuter och hör meddelandet för sjätte gången.

Innan dess har jag testat med Nordea Chat. Där får jag först ett meddelande:

– Väntetiden är för närvarande 3 minuter.

Sedan ett nytt meddelande:

– Tiden är inte en uppskattning om din väntetid till tjänsten utan den anger hur lång kön är för närvarande.

Vilken är skillnaden mellan "väntetid" och "hur lång kön är för närvarande"? Kanske Nordea Chat kan svara även på den frågan.

Men det får vi aldrig veta. När tre minuter har gått och ingen handläggare har svarat löser Nordea problemet genom att stänga ner chatten. 

Jag ringer banken. Efter 18 minuter och 54 sekunder lyfter en bankrådgivare på luren. Nästan samtidigt ringer min chef. Skräckslagen för att samtalet till banken ska brytas kastar jag luren i örat på henne.

Nordea har flera gånger meddelat mig att samtalen med banktjänstemännen bandas, med syftet att förbättra servicen. Kännetecknande för bolsjevismen är den här sortens ohöljda motsägelsefullhet. Man säger en sak och gör precis tvärtom. Dagens nybolsjevikiskt styrda företag älskar att tala om service, men vill inte ge kunderna någon.

Upplevelserna av de svenska järnvägarna ska vi lämna därhän. I somras när min dotter och jag skulle resa från Stockholm till Vimmerby och därifrån till Växjö åkte vi buss över halva sträckan. Jag var enbart tacksam över att den sammanlagda förseningen inte översteg två timmar.

Nyligen frågade min åttaåriga dotter:

– Mamma, fanns det en tid när det tog flera MÅNADER för posten att komma fram?

– Det fanns det. Och nu är vi där igen, svarar jag och skrattar högt, närmast hysteriskt. 

Barnet förstår inte varför det är roligt. Hon vet ännu inte att våra nybolsjevikiska beslutsfattare styrs av en religiös tro på privatiseringens välsignelse.

Posten fungerar inte, järnvägarna fungerar inte, äldreomsorgen fungerar inte, bankerna vägrar befatta sig med äldre personer, personer med funktionshinder och alla andra som aldrig kommer att bli digitalt kunniga. Alla kundtjänsterna är utformade så att man helst själv ska hitta svaret på alla frågor via nätet och bara i yttersta nödfall måste vända sig till företaget. Om man gör det straffas man med att stå i telefonkö, ofta upp till en halvtimme eller mer. 

När man äntligen kommer fram visar det sig ofta att problemet inte alls låg i ens digitala okunnighet utan över huvud taget inte hade kunnat lösas utan personlig kontakt med företaget. 

Bankerna lägger ner kontor och säger att det är kunderna som inte vill ha dem. På de kvarvarande kontoren försämrar man servicen. Köerna blir längre än någonsin, alla som inte absolut måste gå till banken (det vill säga alla som inte är fattiga, gamla eller outbildade) slutar göra det. Då kan bankerna stänga ner fler kontor, med motiveringen att kunderna inte vill ha dem.

Vad var kännetecknande för bolsjevikerna? 1) En starkt ideologiserad syn på samhället 2) En närmast sakral syn på dogmer och maximer. 3) Vikten av att målmedvetet och entusiastiskt bortse från hur ens ideologi fungerar i praktiken.

Det är ett direkt utslag av nybolsjevismen att när man genomför en digitalisering får det inte finnas några alternativ som kan täcka upp i en situation där systemet kollapsar – eller då det visar sig finnas en kundgrupp som inte behärskar digitala system. 

Nybolsjevistiskt skrupelfri är också myndigheters och företags inställning till hur lång tid medborgare eller kunden tvingas lägga ned på att sköta ett ärende. Svar: Det finns ingen tidsgräns. Inga klagomål i världen skulle få ett företag att anställa tillräckligt många på kundtjänst för att garantera en rimlig kötid under större delen av arbetsdagen. Man sparar pengar genom att låta kunder sköta saker som tidigare låg på företagets ansvar och trumpetar samtidigt ut att kundservice ligger i fokus. 

Enligt nybolsjevismens principer är det nämligen helt okej att ljuga. Man kan ljuga hur mycket som helst. Det gör ingenting att kunderna klagar, eftersom det finns en fin fatabur av standardsvar att välja ur. 

Man kan, som svenska Trafikverkets generaldirektör i sitt svar till DN-journalisten Johan Hiltons grundliga redovisning för SJ:s ständiga förseningar, säga så här:

– Tågen har precis lika bra punktlighet som flyget.

En populär metod är att göra som Helsingfors regiontrafik. När biljettförsäljningen på tåg upphörde visade det sig att man fortfarande inte hade installerat biljettautomater på alla stationer. Då svarade HRT att "många olika alternativ" kvarstår för den som vill köpa tågbiljett. 

Sanningen är att noll alternativ kvarstår för den som saknar smarttelefon eller är minderårig (de får inte ladda ner appen).

I sann nybolsjevistisk anda har SAS förbjudit sina anställda inte bara att kritisera bolaget utåt utan också internt. Kritik får enbart framföras till ens närmaste chef – hoppar man över ett steg är man illa ute. Detta efter att SAS-ledningen själv fattade det korkade beslutet snåla med personalrekryteringarna, vilket ledde till hundratals inställda avgångar, rasande kunder och en veritabel pr-katastrof. 

Men de anställda får inte kritisera några beslut. Vd:n Rickard Gustafson gråter däremot ut i Dagens industri och säger att han är "djupt förtvivlad". 

Den 17 november 1935 höll Stalin ett tal till en grupp så kallade stachanovtsy. Det betydde elitarbetare – sovjetarbetare som slog rekord när det gällde att bryta kol eller tillverka maskindelar. Där uttalade Stalin den berömda frasen:

– Livet har blivit bättre, kamrater, livet har blivit gladare! Och när man är glad, arbetar man bättre. 

"Livet har blivit bättre, livet har blivit gladare" blev därefter en av kommunistpartiets mest kända sloganer under 1930-talet – decenniet för Stalins massutrensningar, som nådde sin kulmen år 1937. Det är en fras som i sin praktfulla förljugenhet måste betraktas som alla myndighets- och företagsklichéers moder. Dess andemening är exakt densamma som i svenska Försäkringskassans slogan från år 2016: "Alla behövs i laget Sverige" och "Sjukskrivning är inte svart eller vitt. Vi frågar efter vilken arbetsförmåga du har, inte hur sjuk du är." 

Sloganerna spreds i en reklamkampanj som kostade drygt två miljoner euro, samtidigt som villkoren för sjukskrivning i psykisk ohälsa skärptes. 

Ingen bolsjevik kunde ha gjort det bättre. Inte ens på 1930-talet.

När jag i somras kom till Finland på semester bad mina föräldrar mig om hjälp med att ansöka om nya pass. Ansökan måste nämligen göras elektroniskt. De hade lydigt försökt, men inte klarat av det. 

Irriterat slutförde jag deras ansökningar. 

– Ni måste lära er det här! sade jag strängt. Så svårt är det inte!

Efteråt fick jag en obehaglig känsla i maggropen.

Min pappa är född 1939, mamma 1945. De har levt under en tid när man förvarade mjölkflaskor i högar av isblock som togs ur sjön på vintern och täcktes över med sågspån. 

Därefter har de utan större problem hängt med i alla förändringar. Utom den här. När vi besöker Helsingfors vågar de inte längre ta spårvagnen utan mig, för de klarar inte av att ladda ned appen som krävs för att köpa biljett. Mina akademiskt utbildade, samhällsaktiva föräldrar har börjat undvika att göra vissa saker. De väntar in mina glesa besök i Finland för att få viktiga ärenden gjorda.

Det är absolut ingen omöjlighet för myndigheterna att hitta enkla lösningar för medborgare som föredrar att sköta sina ärenden utanför den digitala sfären. Att man medvetet väljer att låta bli – eller gör det så svårt som möjligt – är en svinaktighet i perfekt samklang med den bolsjevistiska människosynen.

Inom nybolsjevismen spelar agit-prop, reklam, en väsentlig roll. De är måna om fasaden. Den putsar man genom påkostade reklamkampanjer (svenska Försäkringskassan) och genom att tilltala kunderna man behandlar som kattlort med utsökt vänlighet. Nybolsjevism med ett mänskligt ansikte, kunde det kanske kallas.

En dag har jag ett ärende till svenska skatteverket. Efter att ha telefonköat i en halvtimme ger jag upp. 

Följande morgon prick klockan 08.00 svensk tid ringer jag upp igen. Jag har ett mycket enkelt ärende – jag behöver ett registerutdrag. 

Först måste man tala med en robot. Den är mycket omständlig och vill veta mitt exakta ärende. Finlandssvenska sje-ljud tycker den inte om och jag är tvungen att ändra mitt sätt att tala för att den över huvud taget ska befatta sig med mig. (Inom nybolsjevismen försitter man aldrig en chans att inte bara explicit utan också implicit förödmjuka sina kunder.)

Jag säger att jag behöver ett registerutdrag. Roboten föreslår att den ska koppla mig till folkbokföringen. 

– NEJ! skriker jag.

– Då kopplar jag dig till folkbokföringen, svarar roboten vänligt. 

Livet har blivit bättre, livet har blivit gladare.

Annons: Förvaringstjänster ny nisch för Grabbarna Flytt

Finlandssvenska företaget Grabbarna Flytt har på sina fem år vuxit så det knakar. Förutom flyttservice och logistiska tjänster åt både privathushåll och företag kan man som nyhet nu också erbjuda förvaring. 14.2.2020 - 10.44

Mer läsning