Litterär vandring: Fångad i Barcelona

I Barcelonas gytter av trånga gränder är många på jakt. Ficktjuvarna spanar efter lämpliga offer och turisterna, ja de letar efter De bortglömda böckernas gravkammare.

Carrer Arco del Teatro är en sliten gränd, knappt bredare än ett dike, och påminner mera om en portgång än om en gata. Hit kommer den tioårige Daniel Sempere en dag i gryningen i sällskap med sin far. Pappa Sempere guidar sonen till en oansenlig port som öppnas av en vänlig man vid namn Isaac. Han introducerar Daniel för en underjordisk bokskatt kallad De bortglömda böckernas gravkammare och uppmanar honom att låna en bok ur den väldiga samlingen, beskriven som "en katedral av böcker".

I transvestiternas kvarter. Jean Genet skrev om trashankarnas, tjuvarnas och de prostituerades stad. Bild: Cata Portin

Upptakten till Carlos Ruiz Zafóns bästsäljare Vindens skugga är oemotståndlig. Läsaren dras in i en hisnande historia om skurkar, död och kärlek i 1940-talets mytiska Barcelona och med en intrig lika vindlande som stadens labyrintiska gator.

Berättelsen om far och son Sempere som driver en antikvarisk bokhandel i hjärtat av Barcelona, om den föräldralöse David Martin som skriver skräckromaner och om den levnadsglade bråkstaken Fermin Romero de Torres har resulterat i fyra romaner av vilka den senaste, El laberinto de los Espiritus, är pinfärsk och tillsvidare finns endast på spanska.

Också vi ger oss ut på jakt efter De bortglömda böckernas gravkammare men blir lika besvikna som tusentals övriga. Carrer Arco del Teatro ligger i Ravals forna prostitutionsdistrikt men den här morgonen syns varken prostituerade eller böcker till i de luggslitna kvarteren.

Litterär gravgård. På en av Barcelonas smalaste gränder ska De bortglömda böckernas gravkammare finnas. Bild: Cata Portin

På Ravals gator, i de forna kinesiska kvarteren nära hamnen, marscherar också tåget av transvestiter som Jean Genet skriver om i sin Tjuvens dagbok. Deras självpåtagna uppgift är att rädda en urinoar.

Få känner till det men de här kvarteren hörde länge till de fattigaste i världen, med en barnadödlighet som ännu på 1960-talet överträffades endast av den i Calcutta.

Sempere & Söner? Nej, denna antikvariska skatt finns i ett annat av Barcelonas antikvariat. Bild: Cata Portin

Vi korsar i stället La Rambla och börjar leta efter antikvariatet Sempere & Söner som Carlos Ruiz Zafón placerar på Carrer de Santa Ana.

Här, i stadsdelen Barri Gotic, vimlar det av modeaffärer. En shop marknadsför kondomer men ingenstans syns en endaste sliten bok. På gatan intill, Carrer Canuda, blir det däremot napp.

Förväntansfulla stiger vi in i Libreria Antiquaria Farré som är ett av Barcelonas anrika antikvariat. Damen bakom disken är van vid frågor om Sempere & Söner och innan vi hinner öppna munnen avfärdar hon bestämt oss med att "Carlos Ruiz Zafón har skrivit en fiktiv berättelse."

Vi fortsätter in mot den tredje av stadsdelarna i Barcelonas gamla stad, El Born, och når konserthuset Palau de la Música Catalana uppfört i början av 1900-talet och länge berömt för sin undermåliga akustik. I dag finns byggnaden, som är ett praktfullt palats med fantastiska utsmyckningar på fasaden, på Unescos världsarvslista.

Musikens palats. Palau de la Música Catalana finns med på Unescos världsarvslista. Bild: Cata Portin

I närheten av det pampiga musikslottet växer den unge David Martin upp. David är huvudperson i Carlos Ruiz Zafóns roman Ängelns lek – en roman som tidsmässigt utspelar sig några decennier före Vindens skugga men där samma original får ta plats.

1920-talet är en orolig period i Barcelonas historia, vreden och hatet som kulminerar under inbördeskriget vibrerar i luften och den olycklige David ingår en pakt med en ondskefull man vid namn Andreas Corelli.

Samtidigt byggs det för fullt. Staden förbereder sig för världsutställningen 1929 och det ena underverket efter det andra dyker upp. Ett av dem är tågstationen Francia.

Artikeln fortsätter under bilden.

Bild: Ksf Media

För David Martin innebär tågstationen en utväg ur det helvete han placerat sig i, för andra är den ett arkitektoniskt mästerverk i glas och stål och påminner starkt om Gare d'Orsay i Paris.

Vi stiger in i avgångshallen som numera är rätt ödslig men vars golv är så välbonat att man kan spegla sig i det. En konduktör betraktar oss sorgmodigt, några senfärdiga passagerare hastar förbi.

Ett underverk i stål. Tågstationen Francia blir räddningen för åtminstone en litterär hjälte . Stationen invigdes i samband med världsutställningen 1929. Bild: Cata Portin

Kusliga och farligt

Carlos Ruiz Zafóns Barcelona är regntungt. Hans personer rör sig gärna på disiga gator, företrädesvis i skymningen eller gryningen. Skräck och missriktade förhoppningar förenar dem och i den tredje romanen, Himlens fånge, drivs rädslan till sin spets.

Romanen utspelar sig under inbördeskriget på 1930-talet. I likhet med hundratals andra som utnämnts till Francos fiender spärras David Martin in i fängelset i den gamla fästningen på Montjuic-berget. Här möter han Fermin Romero de Torres, också han en karaktär som återkommer i Ruiz Zafóns svit. Romero de Torres är en loser som med talang och soligt lynne krånglar sig genom livet. Vi vet från första början att han ska överleva tortyren och förnedringen i Montjuics iskalla fängelsehålor.

Dödsdömd. Fångarna i Montjuics fästning visste att chanserna att komma ut levande var ringa. Bild: Cata Portin

Fästningen ligger högst upp på berget Montjuic. Vi åker bergsbana och linbana över Barcelona och når borgen som ursprungligen byggdes för att skydda Barcelonas invånare men som framför allt använts för att skada dem.

Den 3 december 1842 avfyrades 1014 granater från Montjuic-borgen mot Barcelonas centrum och drygt 470 av stadens byggnader förstördes. Numera är Montjuic-fängelset symbolen för Francos terror. Hit transporterades anarkister, syndikalister och socialister i proppfulla lastbilar längs den vindlande landsvägen upp till borgen, medvetna om att chansen att komma ut med livet i behåll var minimal.

En av dem som avrättades var Kataloniens statschef, Lluis Companys Javer som ställdes inför exekutionspatrullen på fängelsets innergård den 15 oktober 1940. En minnesplatta över honom restes 1985.

Fängelsehålorna är numera restaurerade till salar där videofilmer och fotoutställningen presenterar borgens ohyggliga historia.

Utsikten från terrassen är förstås hisnande – rakt under fästningen ligger Barcelonas godshamn, Medelhavet glittrar blått och förföriskt och i norr skymtar Parc Güell.

I Antoni Gaudis färgstarka skapelse trivs både fiktionens och verklighetens hjältar. Gaudi huserade i ett rosa palats mitt i parken, David Martin stämde träff med djävulen i ett annat palats och Natalia och Quimet möttes till sin första dejt i parken, en träff som avbröts av koltrastens enträgna uppvaktning.

Hemma hos Gaudi. Antoni Gaudis rosa hem i centrum av Parc Güell är numera museum. Bild: Cata Portin

Lilla duvan i Gracia

Ska vi dansa? undrar en röst och när Natalia vänder på huvudet ser hon en man med frågande min. Han heter Quimet och han blir hennes öde.

Vi befinner oss på Placa Diamant en lördag i början av 1930-talet. Natalia har gått till torget i hopp om att vinna en kaffekanna på lotteri men möter i stället sitt livs man. Paret gifter sig och bosätter sig i stadsdelen Gracia. De får två barn men Quimet blir allt tokigare och börjar föda upp duvor i hemmet. När inbördeskriget bryter ut tar han värvning och dödas. Natalia och barnen är så hungriga att de ibland inte orkar stiga upp ur sängarna men lyckas överleva alla fasor och umbäranden.

Lilla duvan. Skulpturen på Diamanttorget är en hyllning till den sega kvinnliga huvudpersonen i Mercé Rodoredas roman. Bild: Cata Portin

Mercè Rodoredas roman Diamanttorget är en sorgesång över ett kvinnoöde under kriget. Romanen anses vara en av de bästa beskrivningarna av en vardag i krig och har av Gabriel Garcia Marquez utnämnts till den vackraste romanen som getts ut i Spanien efter inbördeskriget.

Men det är också en fin berättelse om en stadsdel som länge betraktades som ohipp.

Gracía är en bohemisk och gemytlig stadsdel, med många mysiga små torg. På gatorna flanerar vanligt folk och från fönstren som omringar Placa Diamant hänger den katalanska flaggan. Mitt på torget står en staty av en skrikande kvinna. Statyn föreställer den lidande Natalia och är döpt till Colometa (lilla duvan) vilket också är Quimets smeknamn på sin hustru.

Mercè Rodoreda är en av tusentals katalanska intellektuella som tvingades i landsflykt under Francoeran. Hon återvände i triumf 1972 och betraktas numera som en av Kataloniens största författare.

Bomber och skottsalvor

I Barcelona var det idealiskt bombningsväder, noterar den amerikanska journalisten Martha Gellhorn i reportaget Den tredje vintern från inbördeskrigets Barcelona. Under sina dagar i Barcelona möter Gellhorn kvinnor och barn som är lika utsvultna som den fiktiva Natalia, hon går på operan och hon besöker en ammunitionsfabrik som är en eftertraktad arbetsplats eftersom de som arbetar där förunnas en extra skiva bröd per man.

Också författaren George Orwell kommer till krigets Barcelona, driven likt tusentals europeiska andra män, av föresatsen att han behövs i striderna mot Franco. Efter en tur till fronten återförenas Orwell och hans hustru Eileen Blair på Hotell Continental i Barcelona och får under en vecka i maj 1937 uppleva hårda strider mellan de olika fraktionerna.

Barcelona har hedrat George Orwell med ett torg döpt till Placa George Orwell. Här vakar storebror över oss. En anskrämlig skulptur som ser ut som symbolen för de totalitära system Orwell bekämpade står mitt på torget och några poliskameror är också igång. Associationerna till Orwells mest kända roman, 1984, ligger nära till hands.

I sin dokumentära Hyllning till Katalonien rapporterar Orwell om skräcken och terrorn och minns bland annat hur folkmassan på La Rambla, under ett häftigt anfall, flyr för livet ner i tunnelbanestationen framför operan.

La Rambla. En gång var detta ett avloppsdike. I dag är gågatan en folkfest och marknadsplats. Bild: Cata Portin

La Rambla är redan då stadens pulsåder men också en gräns mellan de olika fraktionerna. Till höger håller anarkisterna till, till vänster finns civilgardet och uppe vid Placa Catalunia är allt en enda villervalla.

I dag är La Rambla en folkfest, en paradbulevard, en gågata och en marknad. Ursprungligen var gatan ett avloppsdike och namnet kommer från arabiskans ramla som betyder flodbädd.

Intill La Rambla ligger den förnämsta av Barcelonas många saluhallar – Boqueria. Här kan man beskåda en komage, äta ostron eller flanera.

Berömd traktering. På Els quatro gats brukade Pablo Picasso, Federico Garcia Lorca och Salvador Dali svinga sina glas. Restaurangens charm har bestått. Bild: Cata Portin

Vi vandrar ner mot hamnen och dyker åter in i Ciutat Vella, det vill säga Barcelonas gamla stad.

Folkets katedral

På mullbärsträdens kyrkogård ska inga förrädare begravas står det på muren intill kyrkan Santa Maria del Mar. Intill muren står ett monument där den eviga lågan brinner, till minne av dem som dog när de försvarade belägringen av Barcelona 1714.

Katedralen vid havet. Santa Maria del Mar har också kallats folkets katedral och fått en hel roman uppkallad efter sig. Bild: Cata Portin

Själva kyrkan är ett praktexempel på gotisk arkitektur, byggd 1329-1383. På den tiden stod vattnet högre, därav namnet. I bygget av kyrkan involverades så gott som hela den arbetsföra befolkningen och resultatet var att den har betraktats som arbetarklassens katedral.

Bland dem som bygger kyrkan finns Arnay Estanyols pappa Bernat Estanyol. I Ildefonso Falcones roman Katedralen vid havet följer vi Arnays barndom och uppväxt i ett myllrande Barcelona präglat av dels ett kyrkbygge, dels inkvisitionens grymheter.

Santa Maria del Mar tog drygt femtio år att bygga men blev färdig till slut. Annat är det med Sagrada Familia. Byggstarten var 1882 och än är Antoni Gaudis katolska basilika inte klar. Nu spekuleras om eventuell invigning 2026.

Parc Güell. Antoni Gaudis mästerverk är en blandning av Harry Potters och Walt Disneys världar. Bild: Cata Portin

Bobo Karlsson, Urban safari 2:

"Och så Antoni Gaudi som bara slet på. Ibland när man vandrar runt i hans skapelser vet man inte om man är hos Harry Potter eller Walt Disney."

Carlos Ruiz Zafon, Vindens skugga:

"På Els Quatre Gats var det möjligt för vilken fattig stackare som helst att under en kort stund få känna sig som en historiskt viktig person, till priset av en kopp kaffe."

George Orwell, Hyllning till Katalonien:

"Jag minns den välklädda dam som strosade nerför Las Ramblas med en shoppingkorg över armen och en vit pudel i band alltmedan gevären smällde och knallade en gata eller två därifrån. Hon var antagligen döv."

Luis Buñuel, Min sista suck:

"Hade jag köpt Las Batuecas och vid tiden för krigsutbrottet befunnit mig i Barcelona, en av de första städerna som föll i fascisternas våld, är det mycket troligt att jag omedelbart skulle ha arkebuserats."

Martha Gellhorn, Den tredje vintern:

"Kaféerna utefter Ramblas var fullsatta. Det fanns just inte mycket att dricka: ett sött kolsyrat gift som kallades apelsinläsk och en vidrig vätska som skulle föreställa sherry."

Mercè Rodoreda, Diamanttorget:

"Solljuset gassade in från Passeig de Gràcia och slog plaff! ner mellan husen, ner i asfalten, ner på folk och trottoarstenar."

Carlos Ruiz Zafon, Ängelns lek:

"Från hamnen steg en lätt och varm dimma som färgades smutsgul i skenet från Hotel Orientes fönster och de få fotgängare jag kunde skönja löstes upp som ånga i diset."

Jean Genet, Tjuvens dagbok:

"Det luktade varken mer eller mindre om det huset än om överallt annars i Barrio Chino men den fruktansvärda stanken här kommer för mig alltid att vara kärlekens, ömhetens och förtroendets lukt."

Ildefonso Falcones, Katedralen vid havet:

"Området Ribera i Barcelona ville inte stå utan kyrka, inte ens medan de byggde den där nya och magnifika Mariakyrkan, och gudstjänsterna ställdes aldrig in."

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00